Fönster, barn och vår

Värsta vårkänslorna idag. Så galet vackert vårväder ute och jag har putsat mina äckelpäckliga fönster. Ajax hjälpte till, men Zombie låg och tryckte under sängen för han gillade inte oväsendet som släpptes in från Nobelvägen när det plötsligt vart öppet. Mespropp.
Nu har jag snart tvättat färdigt och funderar på att lyfta fram cykeln och tvätta av och pumpa den och ta en testsväng. Länge sen nu, men det skulle vara najs att kunna cykla till tåget om morgnarna igen. Den sista veckan har jag faktiskt promenerat både dit och hem, oavsett väder, och det känns skönt. Jag behöver sträcka ut musklerna lite, and now's the time.
Snart april, och snön har försvunnit och det är 7 plus och igår när jag gick hem från biblan hittade jag massor av snödroppar och vintergäck. Helt underbart, jag trodde aldrig att JAG skulle bli så glad av vårtecken... men den här hösten och vintern har verkligen varit vedervärdiga - Elin är väl det enda positiva nytillskottet i min värld som kommit ut ur det senaste halvåret. Rugg...

Det har varit en bra helg. Fredagen var telefondate med min möbelshopparsyster Linn och massa chillande med katterna. Igår var det Laserdate med meloditramselände och mat och så tidigare på dan en skön prommis i parken. Och så var mamma och Björnen på snabbvisit en stund. Myso!
Imorgon blir det Sockermirakel efter jobbet och på torsdag ska jag äntligen få ha Moa för mig själv ett slag igen, hon kommer hit på kvällen och vi har bebisfri afton! :D

Jag har kommit in i en skön läsperiod också. Som de flesta av er läst här innan så funkar det lite hoppsigt med mig och läsande. Jag är periodare. I otryggare och störigare perioder föredrar jag att läsa om gammalt, och det gäller speciellt ljudböckerna i köket.
Men efter att verkligen fastnat i "Svenne" har jag nu även börjat lyssna på Torbjörn Flygts "Himmel", och den är riktigt bra den med.
Jag tror man helt enkelt får se det som ett positivt tecken. På nåt.

Jag känner förresten att det är så ovanligt många som frågat om min inställning till att skaffa barn den senaste veckan att jag måste klargöra min ståndpunkt i denna - för andra, tydligen livsviktiga, frågan.

Vill jag ha barn?
Tja. Det har aldrig varit något jag längtat efter. Inget jag drömt om eller sett som ett måste eller nåt som är viktigt för mig. Men skulle jag träffa en tjej som det verkligen kändes rätt med, och som var frisk i huvudet, mogen och emotionellt färdig för att ta ansvar - så absolut. Det kan jag mycket väl tänka mig då.
Dock kommer det ALDRIG att födas något ur den här kroppen. Jag kommer aldrig att föda något, inte ens en smurf. Det har jag vetat sedan jag var liten. Kommer aldrig på fråga.
Så det får vara med en tjej som kan tänka sig att ha en bebis i magen då. :)
Sen har jag dejtat .. *räknar*... 4 kvinnor som har barn och det har väl aldrig varit nåt problem i sig. Det har mer varit mammorna. :)
En gång var jag nära att bli plastmamma. Och jag tyckte om det. Det gjorde ont att mista det. Det jag lärde mig på den betan var att ta det nätt med att involvera mig i andra tjejers ungar innan jag vet hur det ska bli.
Jag fäster mig.
Och det finns en blond liten tös i Dalby som är 4 nu, och som jag fortfarande kan sakna... :/

Så känner jag. Vi tar emot frågor vid nästa presskonferens. :)
Vad jag känner stor skepticism för är de människor som inte ens kan ta ansvar för sig själv, men likväl ska ha ungar, som är väl medvetna om att de inte är stabila, färdiga och tillräckligt trygga. men ändå skaffar barn.
Sånt gör ont i mig. Barn behöver stabila föräldrar. Sen är det skit samma vilket kön de är av.

Tvättstugan ropar. Och cykeln. Sen blir det mammalagad mat som hon hade med hit igår, kaffe och så ska jag skriva. Sköna söndag nån?