Vila

Helgerna är viktiga för mig nu, när jag rutinlös och något stressförvirrad försöker acklimatisera mig till livet som lärare igen. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så svårt, eller att jag skulle bli så trött. När jag åker hem med plågatåget vid 14, så har jag en sextimmars arbetsdag i bagaget, har oftast stigit upp 05:00 och haft i genomsnitt två längre lektionspass. Vissa dagar tre.

Jag läser mycket på tåget nu, de nya väntetiderna har gjort så jag i princip hinner läsa klart båda gratistidningarna innan mitt i 99 fall av 100 försenadew tåg. Har läst ut den underbara, omvälvande, himlastormande boken "The Big Leap", och sedermera läst om den två gånger, varav jag tagit anteckningar andra gången. Sedan tog jag itu med "Konsten att skriva en bästsäljare" - ruggigt bra och med enormt vettiga handfasta tips. Nu läser jag "Den listiga konsten", som handlar om att skriva och regissera dramatik. Samtliga har varit överraskande bra!
Jag brukar ha förtvivlat svårt att ta till mig självhjälpsböcker och böcker med tips om handlaget vid kreativt arbete, men för fösta gången har det funkat perfekt från första sidjäveln!

Jag fick ett mindre sammanbrott i fredags eftermiddag, veckan som gått har varit skitjobbig och jag återhämtade mig aldrig riktigt ifrån onsdagens tolvtimmarsdag. Det är bara att erkänna; jag kan inte jobba så länge längre. Jag funkar inte. Och jag tror ärligt talat inte att jag kommer att kunna det igen, jag är inte skapt för heltidsarbete av den mer konventionella sorten.
Jag funderar på hur man skulle kunna dra in extra pengar på annat sätt. Föreläsa är något jag älskar och något jag gärna skulle göra, men man måste få in en fot.Jag letar efter den foten nu. Bland annat.

Så, helgerna är viktiga. Jag måste försöka hitta balansen mellan den nödvändiga vilan och alla saker jag vill göra. Det ska nog gå, men det kommer att vara en startsträcka på okänd tid för att nå dit. I'll have to bare with me.

Jag börjar få grepp om mina nya klasser, och ge det en eller två veckor till så kan jag alla namn. Det är skillnad att ha bara 90 elever mot tidigare ca 170. Detta är betydligt trevligare, ochd et är bra klasser, rara kids. Oväntat duktiga. Men det säger mer om mig än om dem, för mina förväntningar är extremt låga sedan jag tvingats runt på de intressemässigt och i viss mån kunskapsmässigt sämsta programmen de sista åren. Jag har liksom glömt hur det är att ha en riktigt bra klass, som är tyst när man talar och faktiskt vill lära sig något.

Men lärarjobbet är inte det jag ska göra. Ska, med betoning alltså. Det är min Zone of Competence, kanske till och med min Zone of Excellence.
Jag tänker dock inte stanna där, min Zone of Genious är vart jag ska. Basta.

Jag samlar nu, samlar tecken, spår och ledtrådar för att hitta vad det är som är Mitt Kall. På torsdag börjar jag gå hos Elena på Spira igen, och då får jag äntligen någon som verkligen förstår och är inne på det här pratet, professionellt. Gonna be swell.