Sånt man slipper...

Det finns en del saker som man först tror att de enbart är av ondo. Men så går tiden och man inser att även de mest rysliga saker som hänt en, faktiskt har fört något positivt med sig. Min KBT-tant och jag pratade mycket om det idag, ute på Spira. Jag minns inte exakt hur hon uttryckte sig, men det var något i stil med attkrävs en lång tid omgiven av ignoranta människor för att skapa en klok person."
Hon menade mig. Och det känns fint.
Två nya insikter har jag fått det sista dygnet, och efter sessionen med Elena känns det som om jag fått minst tjugotvå till. Alla lock som legat på alla askar, burkar och lådor i mitt inre, har börjat att lyftas av. Plötsligt kan jag se saker från ett helt nytt håll, eller så är det som att jag kan gå flera steg djupare, komma närmare pudelns kärna. Jag vet inte hur annars jag ska uttrycka det. Elena säger att det är min högra hjärnhalva som äntligen vaknat till rättvist liv, och att det är så här det känns när båda halvorna funkar tillsammans.
Jag gissar att hon har rätt, och jag älskar det.
Förut så har det varit som att vart jag än vände mig, så stötte jag emot stängda dörrar. Slutna väggar, igenbommade fönsterluckor. No access.
Men plötsligt, och jag vet egentligen varken hur eller när det hände, så... lossnade alltsammans. Det är en helt ny värld av möjligheter som vinkar åt mig.
Nu ska jag bara ha modet att börja gå...

Men för att återknyta till rubriken i dagens inlägg: Idas mormor har fått en stroke, och hamnat på sjukhuset. Ida har varit i Helsingborg med familjen hela dagen.
Och det får mig att tänka på min egen mormor, som väl skulle ha varit lika gammal som Idas ungefär, om hon levat idag.
Gunnel Lundström. Momme.
Men hon dog när jag var 12, och några månader efter följde morfar efter. Nils Lundström.
Och sedan följde en lång svår tid.
Ibland har jag tänkt att förlusten av mina morföräldrar och tillvaron som följde med dem, är den största förlust som drabbat mig. Det var då som släkten föll samman, den lilla jag hade. Vi ses typ aldrig mera. Och jag saknar tiden då vi gjorde det, ibland. Jularna ute på landet, med kusinerna och mostrar och morbröder. Mamma. Jo, jag saknar det. Trots att det var tjugo år sedan. Två tredjedelar av mitt liv.
Jag har minnen som egentligen mest är förknippade med bilder, ljud och dofter, smaker och känslor. Inte så mycket situationer längre. Som bilder i ett fotoalbum, eller som ljudupptagningarna på de gamla kassettbanden som fanns hos mormor, där min kusin Emil spelade fiol, och så slutet på bandet där hans mamma sa: Nu är det slut! Vilket var det enda roliga. :)

Men jag kommer aldrig att se mina mor - och farföräldrar bli gamla, få ålderssjukdomar och hamna på hem. Jag vet inte om det är en hemsk sak att säga, men på ett sätt känns det faktiskt skönt.