Tiden har bara skumpat framåt, som en frisk harpalt, de sista två veckorna. Jag har inte skrivit nåt här sedan dagen innan jag skulle börja jobba, men vill dock försvara mig med att jag FÖRSÖKT - fast modemet la av mitt i, så det sparades inte. Vi har ComHem nu, och visst är det myyycket snabbare och bättre än det 3-bredband vi hade, men modemet måste startas om flera ggr om dan, vilket är nästan lika störigt. Nästan alltså. :)
Jag känner en sådan märklig, ovan känsla av välmående i kroppen. Trots att jag åkt på årets typ första förkylning (sedan min fru undersköterskan och jag blev sambos har jag i princip ärvt hennes nästan ointagliga immunförsvar och blir helt enkelt inte sjuk mer) med tillhörande feber och snuva, så mår jag bättre än på riktigt, riktigt länge.
1. Jobbet
Arbetslagsdagarna på skolan med kollegor, särskilt de nya ämneskollegor jag börjat får lära känna, de nya fina lokaler vi själva fått bygga in oss i och inreda, den nye rektorns förståelse, intresse och rakhet, mitt bra schema, mina klasser... det verkar så bra. Så galet mycket BÄTTRE än jag nånsin haft det på skolan.
Att ha flyttat in med teknikprogrammet på Österport, bort från de yrkesförberedande programmen, byggdammet, svetsljuden, gubbarna och det totala ointresset för plugg och mina ämnen... känns som en stor, stor ynnest.
Imorgon börjar våra ettor. En klass med 30 killar, inga tjejer. Jag ska ha dem i både svenska och engelska.
Jag kommer att vara mentor för 13 elever, varav 5 nya.
2. Teatern
Om knappa två veckor börjar vi repetera MIN pjäs - MIN, som JAG skrivit, som de andra tycker är BRA, vill spela, vill satsa på! Teater Tänk Om, min första seriösa teatergrupp, med folk som verkligen är intresserade, kunniga och vill satsa. Vi ska få repetera och spela på en riktig liten teater med riktig scen och utrustning. Hela långa mörka hösten och ända fram till första veckan i januari kommer jag att få syssla med en av de saker jag tycker allra bäst om - regissera och spela teater.
Och skriva på den nya som jag redan har i huvudet.
3. Hemma
Givetvis. Ida. Ursäkta att jag tjatar, eller nej, jag tänker inte ens be om ursäkt för det, detta är MIN blogg och om jag så ville prata oavbrutet om min avföring så hade jag kunnat göra det, som jag ville. Men det vill jag lyckligtvis inte.
Min fru, min livskamrat som det så högtravande kallas i mer pretentiösa sammanhang - hon är så... så jävla BRA! Så underbar! Bäst! Bättre än någon annan någonsin varit! Vet ni vad hon gav mig igår? :) Hon har länge samlat på sjuka saker som jag sagt, och så har hon satt ihop dem med bilder hon tecknat till en sjukt rolig bok! :D
Ingen har gett mig så fina saker förr. Jag har ritat, skrivit och skapat små kreativa projekt till flickor jag varit kär i, men jag har aldrig fått såna saker av nån annan. En dikt här och där, jovisst, men inga så stora saker!
Lägenheten vi bor i är supermysig nu. Idag har vi möblerat om stora rummet och det blev superbra! Här finns allt jag behöver, nästan. Fru, katter, böcker, filmer, dator, tv, musik, mat, säng, växter, badkar, städgrejer, kaffe... ja, sånt. Ett mysigare hem finns fanimej icke! Och sedan grannarna blev tystare trivs jag mycket bra, känner mig trygg här.
Även om hus inom en inte alltför avlägsen framtid är ett faktum.
Omständigheterna har även utvecklats så gynnsamt att vi kommer att kunna skaffa vår golden retriever nästa vår...
4. Terapin
Jag fick min nya remiss till Spira, och kommer att få fortsätta träffa kloka, fantastiska Elena ute på Limhamn i höst. Gratis, eftersom jag har - frikort.
Detta betyder så OERHÖRT mycket! KBT:n där ute i våras, startade massor inuti mig, jag kände det redan när jag gick ifrån första mötet i april, det var en fet aha-upplevelse.
5. Jag, jag, jag
Jag mår... så... bra! Jag är pigg! Jag känner hur min styrka växer varje timme, varje dag, och för varje ny tanke som formas i smarta, välfungerande hjärna. Jag har skådat mitt Upper Limit Problem, och jag har spårat roten till min utmattning i våras. Jag läser "The Big Leap" nu, som Elena tipsade mig om, och vad kan jag säga? MINDBLOWING! Jag har aldrig känt en sån kraft i en bok, och att det finns en sådan potential i den. Den hjälper.
De där gränsväggarna jag tidigare känt runt alla mina idéer, projekt och saker, har liksom börjar vittra samman. Jag känner mig fylld av energi och sksparlust. Och plötsligt så vet jag att jag kan GÖRA de saker jag föresätter mig också.
Dörrar har öppnats. Jag vet inte vem som gjorde det eller när det hände, men det hände, och det är vad som räknas. Jag ser vad som är viktigt. Jag kan rangordna, sovra och se resultaten inuti.
När jag hade mitt möte med rektorn för nån vecka sedan och vi pratade om hur jag mådde och vad jag ville, så sa han: "Ja, jag förstår att du måste ha jobbat väldigt mycket med dig själv under din sjukskrivning. Funderat på vad du vill och så."
Han sa det alltså helt av sig själv, utan att jag ens pratat om det.
Så känns det.
Jag har kommit till terms med vem jag är.
Jag har inge psykiska störningar, är ingen Aspie, har inte OCD, har inga multipla personligheter. Jag är bara en jävligt lättstörd, irriterad och kanske lite hypersensitiv människa, med stort behov av space, ordning och att uttrycka min kreativitet.
Utan den, skulle jag nog, som Ida sa häromkvällen - bli galen. På riktigt alltså.
Och mera? Jag har börjat hitta tillbaka till Moa, känns det som. Och det är oändligt viktigt för mig.
Jag tror att detta skulle kunna bli en riktigt bra höst, faktiskt. Kanske den bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar