Världen försöker om och om igen tala om för mig vad den egentligen vill ha mig till, och äntligen börjar jag förstå vad den säger. Nu tjatar den så ihärdigt, så det känns som när något av småtrollen sitter och tjatar: Anna-Malin? Anna-Malin? Annamalinannamalinannamalinannamalin?
Tills man freakar ur och de får den uppmärksamhet de behöver.
På mötet med elevvårdsteamet i tisdags tilldelades jag ännu en mentorselev, Lill-Buffy ni vet, och efter mötet log specialpedagogen och sa: Är det kurator du egentligen ska vara? Det verkar som om de går till dig allihopa. Du vet ju mer än alla vi andra tillsammans.
Lill-Buffy med mor (Stor-Buffy? Hehe.) pratar med mig, ingen annan.
Specped frågade förstås först om jag orkade, för nu har jag fler mentorselever än nån annan här, men det är verkligen inget problem.
Jag hade gärna varit mentor åt en hel klass, om jag fått syssla med det i förstahand.
När jag gick därifrån tänkte jag på hennes fråga.
Och sen tänkte jag på det jag ofta fått höra av Bossen, att jag måste engagera mig mer.
För faaen - vad är det jag GÖR??? Mer än nån annan jävel på bygget?
Och vad får jag höra? Just det.
Jag är på fel plats.
Och sen är jag mamma åt mitt pladdertroll. Nu har jag fixat henne till doktorn -igen.
Och igår satt jag på msn med en av mina ettor, ni som läser regelbundet minns kanske pojken som grät.
Saker klarnar.
För övrigt. Jag är TRÖTT. Hela tiden. Intill döden trött. Huvudvärk. Magtrassel. Kanske försöker kroppen också säga nåt? Den brukar dock inte bråka så mkt, så jag är inte van vid att tolka den. Vi får se. Snart bara 2 veckor till påsklovet. Sen 10 veckor till sommaren.
Det låter som att mentorselever betyder nåt annat hos dej än jag är van vid..? Men det låter ju iaf väldigt positivt att du får syssla med intressanta saker. Samtidigt som det förstås är tråkigt att cheferna inte riktigt verkar se vad du gör då.
SvaraRadera