Ughhh. Min näsa. Mitt förbannade överaktiva luktsinne. Fatta. Jag kan sitta och blunda på tåget, känna en doft i näsan och veta vilken av mina elever det är - öppna ögonen och se att jag har rätt. Både pojk - och flickelever. Samt kollegor.
Igår när jag tog en extrapromenad efter jobbet, genom city, så upptäckte jag att jag lät näsan leda mig. Om jag hamnade bakom en människa som luktade gott så gick jag efter den ett par extra meter innan jag lät näsan välja en annan väg åt mig.
Jag tror inte det är normalt.
Det kan förvisso vara trevligt. Jag har ett sjukt bra luktsinne och jag tror att om man delar upp mina fem sinnen efter vilket jag använder mest så skulle luktsinnet få högst score. Vilket innebär att när jag är förkyld så känner jag mig helt handikappad och nästan panikslagen för att jag inte har en funkande nos.
Det är en näsorgasmisk doftexplosion att gå i parken nu, eller på stan för den delen. Allt doftar! Solen tinar upp saker och marken blir varm.
Det finns dofter som gör hela mig alldeles mjuk och gråtfärdig. Tung av saknad. Frustrerad av irritation. Och en del dofter som jag önskar att jag kunde slå på flaska och spara.
Sommarskog. Nattregn mot uppvärmd asfalt. Nybryggt kaffe. Trycksvärta. Råttpäls. Mammas sköljmedel i nytvättad varm tvätt. Vitlökskryddad mat. Rena lakan. Varm mjölk. Kanelbullar. Vonnas hem - de har alltid luktat likadant. Vitsippor. Liljekonvaljer. Insjövatten. Zombies pann-päls. And then some.
Doften av somliga människor - särskilt somliga flickor - sitter också fast i amygdala. Och de dofterna är livsfarliga. Särskilt när de sätter sig i möbeltyg och sånt...
Hm, till nåt annat. Nåt kul. Jag kan börja använda mina trasiga jeans igen! Yay!!!! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar