Rolig lyckad helg

Jodå det blev en bra helg, som jag hoppats.
Fredagen var trött som vanligt, men jag tillbringade den tillsammans med syster Linn i telefon och somnade därmed skönt. Lördagen var Emma och Hyacinth och Ulla och Susanne och transfetter och trippar down Memory Lane och Smack the Pony och massa skrattande.

Och igår tog jag bussen till Kulladal, en för mig okänd värld hittills, och fick se Laserkvinnans näste. Extremt mysigt, med trasig frys och allt. :) Massa bra prat och fika i kubik och Winnerbäck och övning i Att Taga Beslut. Jag är Lasers beslutscoach (som Anna Fucking Skipper men utan mat och bajs) och på lördag blir det en PBL-övning i att ta värsta beslutet: Laser och jag ska åka till IKEA och köpa en bokhylla till henne. (En röd Billy, inte sant baby? *s*)
Sedan ska vi lyckas bära hem bytet, spika ihop det, installera det och sedan blir det belöning i form av tacos och gnäll över usel schlager. Det kommer att bli superbt. :)

Laser, som dessutom fått pluspoäng för det roligaste citatet på länge. När jag slängde mig ner vid henens dator för att tvinga henne att kolla på IKEAs hemsida, föll hon ihop på sängen bredvid och pustade frustrerat medan hon drog av sig en av tröjorna:

"Usch, jag blir alltid så SVETTIG när jag umgås med dig!" *rofl*

Sedan tillade hon som förklaring att det är för att jag alltid kommer och "vänder uppochner på hennes tillvaro". *fniss*

Sen har jag fått prata med Elin också, och det kan sätta icing på vilken tristesskaka som helst. :)

En negativ aspekt mitt i allt detta sociala braiga är att "Gråa Dagar"-känslan återkommer alltmer. Troligen är det den blå himlen och de allt oftare sjungande pippifåglarna som satt igång mina spattiga vårkänslor.
Våren har alltid inneburit och kommer alltid att innbära rastlöshet för mig. Och nu är jag så förtvivlat trött på att "ingenting händer" att jag snart gör något drastiskt.
(Och jag vet att, som många påpekat för mig den sista tiden, "ingenting" trots allt innebär betydligt mer i min värld än i många andras... Det hjälper dock icke mig.)

Jag har tillbringat hela förbannade höstjäveln med att
vänta
vänta
vänta
vänta
vänta på jagvetintevad och nu kommer snart våren med sin "naturliga" väntanskänsla.
Detta är olidligt.

Hjärtat tänker, och det tänker högt. Det tänker så det larmar i öronen på mig. Men tjänar det någonting till? Hur veta?