Livskris

Ja, jag har kommit på det. Heureka, liksom. Inte så skoj kanske, men skönt med en förklaring, skönt att förstå. Lättnad. Och då blir det ju även lättare att hantera, hitta lösningar eller vila på lagrarna, som fina Elin tyckte när jag pratade med henne för andra gången igårkväll.
Det tillstånd som började hösten förra året, all geggig degig trögflytande gröt och allt grubbel, alla nya känslor och den alltmer eskalerande oron i både kropp och själ. Jag har lekt med den något pejorativa benämningen "trettioårskris", men den luktar radhuslängtan, bebisblöjor och trist inkörda äktenskap. Jag har neither. Inget av det.
Men en livskris i närheten av trettioårsdagen - utan tvekan. Igårkväll trillade poletten ner.
Jag googlade begreppet och hittade en ganska bra sida som nån psykodynamisk samtalsterapeut satt ihop.

Stämmer:

* Kris innebär att den gamla kartan inte fungerar längre och att någon ny inte finns i sikte. Du kan inte gå tillbaka till det gamla och ser ingen framtid.
* Vi frigör oss från det gamla invanda i knappt märkbara steg för att en dag ta språnget. Eller bli knuffade.
* Man förstår att man levt på illusioner om sig själv/sina närmaste/sina möjligheter/begränsningar.
* I kriser grubblar vi. Tankarna mal runt och det är omöjligt att slappna av. Vi fastnar i plågsamma återvändsgränder.
* Vanligt är att man inte ser sambandet mellan det som inträffar och sitt tillstånd. Man vet helt enkelt inte vad det är fråga om och förstår inte längre sin psykologi. Man har huvudet fullt av improduktiva inre dialoger. Eller engagerar sig i meningslösa yttre konflikter. Och det går inte bara att bita ihop och arbeta på och bete sig som vanligt. Man tappar helt enkelt kontrollen och kan inte tänka klart.

Ja. Vad säger man om detta?
Annat än att det faktiskt är sant, alltsammans.
Det är jag.
Mig.
Me, myself and I.

De olika faserna i en kris är jag sedan gammalt väl förtrogen med. När jag var 13 gav min moster Vonna mig Johan Kullbergs suveräna bok Kris och utveckling och jag tror jag kan den utantill. Men terapeuten på vars sida jag hittade de här kloka orden, har delat in det i lite fler, mindre faser. Som följer:


1. Chock - Allt ter sig overkligt, du känner inte igen dig själv, du gör ovidkommande saker och talar om annat utan att kunna fokusera.
I den här fasen behöver du dina närstående mycket och om de är kloka ger de dig kravlös omsorg. Du behöver tid på dig.

2. Bedövning - Du gör allt mekaniskt och minnet funkar dåligt.

3. Förnekande - Du försöker förneka att det som hänt, har hänt, eller att de saker du börjat inse om dig själv inte stämmer. Här kan omotiverade vredesutbrott förekomma, eller en nav tro på att allt bara ska lösa sig, att under ska ske.

4. Sorg - När insikten om att det hela är på riktigt kommer, så återfår du kontakten med dina känslor. Här måste du låta dig själv sörja dina förlorade illusioner.

5. Nyorientering - När sorgen gått över kommer du märka att tiden faktiskt läker alla sår. Du samlar ihop dig själv inför det som ska komma i ditt liv framöver.

Alltsammans klokt.
Elin och Linn, mina sisters in crime, mina ovärderliga klippor i den här stormen. Ord kan inte beskriva hur lycklig jag är som har er.
Och en syster i samma situation betyder mer än all världens terapeuter. Jag tror jag insåg det igår.

Det finns ögonblick då allt står så smärtsamt klart för mig.
You snooze, you lose.
You snoozed.