
Delete-knappar och delete-länkar på internetsidor är magiska.
Ett litet tryck och man slipper prata.
Jag har gjort ett val, det kanske inte är det mest politiskt korrekta, det kanske inte är det mest medmänskliga i termer om alla-har-samma-rätt-att-irritera-en, men!
Det är ett val jag gjorde för några år sedan, och jag står fast vid det.
En del saker orkar man inte ha i sitt liv, liksom man inte måste orka vara med alla människor som trängs i ens omvärld.
Som liten tvingas man ihop med grupper och individer man inte själv skulle ha valt, jag är ett praktexempel på det. Bara för att man är barn förväntas man stå ut med och/eller komma överens med alla andra barn, trots att det enda man har gemensamt råkar vara att man är just - barn. Jävla fascism, anser jag.
Därför har jag som vuxen satt ner foten och bestämt att numera slipper jag umgås med folk jag inte känner att jag vill ha kring mig.
De behöver inte ha gjort mig något, de behöver egentligen inte ens ha stört mig på nåt vis. Det räcker med att magkänslan säger mig att: Nej, detta ska du låta bli tycker jag. Då lyssnar jag omedelbart.
Jag har blivit lite extra överkänslig när det gäller människor som inte verkar förstå att jag inte vill. För många människor gör inte det.
De kan ha vilka bevekelsegrunder som helst, jag bryr mig inte om det längre.
Arbetskamrater och familj kan man inte välja. De får man stå ut med, oavsett hur psykotiska de är. Men för övrigt... så är jag numera ytterst picky.
Ibland träffar man en person och allt blir bara toppen. Känslan som av kramsnö mot vantarna: det funkar. Det känns kreativt, roligt, lyckat, enkelt. Rätt.
I andra fall behöver man inte ens träffa dem irl för att veta att det inte är bra.
Då är det bättre att låta varandra vara.
Min magkänsla är min vän. Liksom delete-knapparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar