Det känns alltid stort när man märker om än de minsta förändringar hos sig själv. På KBT:n har vi pratat en del om att jag ska lära mig att hantera de källor till frustration som jag så ofta dras med. Ett exempel på sådana är ändringar i min planering, en annan att folk inte alltid automatiskt tänker och funkar som jag. Ibland undrar jag om inte ett Aspergerstest skulle ge vissa utslag på mig...
Nå, hur som helst så har jag så smått börjat lära mig att inte bli så förbannat frustrerad när saker inte blir exakt som jag tänkt mig. Jag har märkt det vid en rad såna där småtillfällen den sista tiden, och idag blev det så tydligt att jag blev riktigt häpen och fick stanna upp och klappa mig själv på axeln. :)
Jag har de senaste åren även börjat att med stegrande tydlighet fatta att alla andra människor faktiskt inte alls funkar exakt som jag. Man skulle kunna tro att det var en naturlig och enkel sak att förstå för en människa med hyfsad empatisk förmåga och som dessutom har hundratals olika människor runt sig hela dagarna. Och med mitt förnuft har jag förstått det, men hela jag har nog inte riktigt varit med.
Jag vet inte varför det blivit så, kanske för att jag, som Ida så ofta påpekar, lever så mkt inuti mitt eget huvud, att det är svårt för mig att koppla på yttervärlden? Att jag tror att jag är en omnipotent författare och att resten av världen därför borde vara som jag skrivit dem i min stora bok om allt?
Det är lite så det känns ibland...
Nå, det går framåt med mig. Och det är oändligt skönt. Idag upptäckte jag även att jag började på mitt gamla spår: person säger/gör något -> jag börjar analysera.
Men sedan var det som att allt bara gled av mig och jag konstaterade snabbt att: Nej, skitsamma. Det betyder bara det som det låter som.
Om jag kunde bli av med frustrationsspindeln så bleve livet mycket lättare för mig att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar