Amigos

Jag har tänkt en del på detta med vänskap på sistone. Sannolikt för att jag just börjat träffa folk igen, efter min sociala antifas under våren. Det har åter börjat kännas givande att interagera med andra människor, även om min misantropiska inställning är permanent for sure. Det som kanske varit det roligaste på vänfronten lately är nog att jag t.o.m. Börjat få nya. Vänner alltså.
Och det kan ju vara bra med påfyllning ibland, när vissa försvinner in i dimman, sina parrelationer eller till fjärran länder.
När man är liten blir man vän med de som finns i närheten; samma gata, samma dagis/skola/förening/klass. Som tonåring väljer man vänner efter gemensamma intressen och stilar. Sedan kommer de knepiga vuxenåren, och mellan 20 och 30 tycks framtiden utkristalliseras bit för bit.
Somliga slutar ha vänner när de får partner. Somliga börjar att umgås bara med partnerns vänner. Somliga klamrar sig desperat fast vid gamla skolkamrater, fast man inte ens har kul ihop längre. Somliga dumpar alla gamla vänner och byter ut dem mot nya.
En del väljer att uteslutande umgås med såna som passar in i deras nya liv. Och jag har förstått att det även finns de som med vett och vilja helt avsäger sig vänner.
Jag har klivit över skaklarna till trettiostrecker nu och börjar skönja konturerna av hur mitt vän-liv ska komma att te sig i fortsättningen. Och skaran är brokig, vilket jag uppskattar djupt. Bland de jag räknar som vänner finns människor mellan 20 och 60+. Jag har inte många gamla kvar, men barndomssystern som numera lever tvättäkta Svenssonliv i nybyggd villa med man och barn, finns kvar, trots alla märkliga turer våra liv tagit. Med henne har jag starka band av många skäl, och det spelar ingen roll hur livet styr ut oss - hon finns kvar.
Jag har ett ex i vänskapskretsen, och denna lever ett rätt vilt rock 'n' roll-liv, även det helt olikt mitt, fast åt andra hållet på skalan.
Den senaste upptäckten är att en föredetta barndomsväns lillsyrra visat sig ha starka potential att bli en god vän.
Tänk om man vetat det för sexton år sedan, när hon var den irriterande ungen vi låste ute för att slippa, haha... :)

Jag har aldrig haft några kollegor på skolan, värda att bli vän med. Det är faktiskt tråkigt.
Sedan har jag distansvänner oxå. Såna jag mest har i telefon.
Det slår mig att man som vuxen måste välja aktivt.
Ska jag bara bara vän med de som passar? Eller som bor nära? Eller som har samma intressen? Är lika gamla som jag?

Jag är glad att de vänner jag har, är en så pass heterogen grupp som de är. Som vilt dansande hoppande bönor, som rör sig smidigt mellan alla skalans extrempoler.

Och så är jag nåt så fruktansvärt glad för min teatergrupp!!!