Det är söndagseftermiddag. Ser ut som kväll utanför fönstren, för det är mörkt. Tidningspappersstjärnan lyser trevligt och katterna sover i soffan. Zombie har hittat ett nytt favvoställe; på soffryggstödet nertryckt i en av de grå mjuka kuddarna. Pytte ligger på divandelen och ser ut som en salmiaksfinx.
Ida räknar matte och i bakgrunden rinner det ABBA:s "Eagle" ur Daniel 3:s högtalare.
Jag är varm och nöjd och jag tycker om att se på Ida när hon räknar.
Det är värsta PMS-stormen inuti just nu, jag är sådär äckligt hormonell och lättrörd som jag alltid är dagarna för menshelvetet. Jag får aktivt kämpa för att inte tänka på sorgliga saker. Under den här fasen i menscykeln känner jag mig dödlig. Ömtålig, utsatt och som om jag helst skulle vilja gömma mig på ett säkert ställe. Det är under den här fasen som jag tror jag ska bli påkörd, få tumörer, diabetes, psoriasis, sparken eller att någon i min närhet ska få det. Och jag ska absolut inte se filmer som "E.T", för då blir jag alldeles orolig i magen och nervös i huvudet.
Hu.
Det gäller att tränga undan den typen av meningslösa jobbiga tankar nu, och lyckligtvis är jag rätt bra på det. Jag tror det är min version av mindfulness, och det funkar oftast rätt bra numera. Förut var det helt omöjligt för mig att släppa saker. et är något som kommit med mycket träning.
Och så ska jag erkänna att Ida är en rätt fin distraktion. När jag var bara jag så var det mycket lättare att fastna i dystra tankar och onödiga funderingar som gjorde mer skada än nytta. Såna som jag, med öververksam fantasi, drag av hypokondri och neurotiska tankebanor bör inte vara ensamma för mycket. Då blir det lätt för mycket med tänkandet.
Förmiddagen idag var A S G R Y M och efter brunch och sista "Dr Quinn"-avsnittet i första säsongen (vi gör avbrott nu, det funkar inte att marathona den serien, nu blir det "Svenska Hjärtan") har vi promenixat ner på Kirseberg i kylan. När Ida är klar blir det middag och sedan pepparkaksbak och soffmys.
Sista hela veckan före jullovet nu, och det blir en något mindre packad sådan än de senaste har varit, eftersom det ÄNTLIGEN börjat lätta efter en helvetisk månad. Jag ska skicka iväg de nationella mögproven, och det är mest chill på de sista lektionerna. Två klasser ska skriva prov på Medeltiden & Vikingatiden, en klass ska redovisa ett grupparbete och två klasser ska prata omdömen och betyg.
Arbetslaget ska repetera in julspexet jag skrivit; "STILLA FNATT", som vi ska spela upp för teknikeleverna på julavslutningen den 21.
Jullov. SÅ skönt, om än kort. Halvleksvila före andra terminen. Sedan är ännu ett läsår avklarat.
Ibland undrar jag vad det egentligen är jag räknar ner till. Som det är nu längtar jag ju bara bort från jobbet. Det är inte roligt att vara där, och jag vill därifrån. Inget nytt nej, alla som känner mig har hört den visan länge nu.
Jag har erbjudits ett par intervjuer som jag tackat nej till, intervjuer jag inte berättat om för någon annan än Ida. Det som får mig att undra är att jag tackar nej.
De jobb jag verkligen vill ha får jag aldrig, och de skolor som kallat mig nu har jag eg inte velat vara på. Ibland paniksöker jag jobb, det är när Ystadsledan blir för stor. Mig övermäktig. Då blir det skolor jag eg inte vill vara på.
Ibland tror jag att jag vill fortsätta vara lärare, ibland inte.
Just nu är jag så förbannat trött på eleverna, deras attityd, lögner, slöa blickar, ointresse och att jag måste vara som en fångvaktare åt dem. Det är inte bra, efter bara 5,5 år.
Jag tror jag vill ge en annan typ av skola en chans till innan jag ger upp lärarbanan. Det kan inte vara så att detta är allt. Jag vägrar tro det.
Men jag tillbringar mycket tid med att tänka på min framtid just nu. 30 kanske inte innebar någon kris för mig, men väl ett vägskäl. Och nu när jag är "i hamn", har ett privatliv som jag trivs mer än väl med och för första gången i mitt liv ser mig själv i en "vuxen", trygg och alldeles utmärkt tillfredsställande parrelation med utsikten att bli ännu fastare stadgad än jag tidigare vågat att ens hoppas, så finns det plötsligt utrymme för det andra.
Och det psykologiska utredandet är färdigt.
Vad ska det bli av mig? Ska jag vara lärare? Kommer jag att lyckas skriva en bok som något förlag faktiskt vill ge ut? Är det en helt annan väg jag är menad att gå än den jag slagit in på, och i så fall vilken?
Samtidigt som jag ser mig ivrigt om åt alla håll för att hitta den väg som är menad för mig att gå, så väntar jag lite på att någon form av uppenbarelse ska komma i min väg. Fatalist som jag delvis är.
Jag tror att det finns en väg som är menad för oss var och en att gå, en uppgift att lösa och en plats att fylla. Enligt min uppfattning är det vad åren mellan 30 och 40 ska läggas på; att ta reda på den platsen och uppgiften och ge sig i kast med dem.
Åren fram till 30 har man fullt upp med att ta reda på vad man har i sin ryggsäck, vem man är och vad man egentligen kan och vill och tycker.
Somliga fyller åren med familj. Barn. Att vara förälder.
I vår generation är det många som fyller åren med resor och försöker hitta sig genom att flyga till diverse länder och stränder.
Andra pluggar sig fördärvade, blir långliggare på universitet och högskolor och till sist så märkliga att ingen längre begriper sig på dem.
En del stagnerade redan efter gymnasiet, hittade ett jobb och är kvar där. Utan längtan vidare.
Vi stackars åttiotalister, vi tror att livet är en evig tonår och att det aldrig ska ta slut. Vägrar pensionsspara, vägrar ta cellprov, vägrar slå oss ner, vad som helst för att inte behöva ta tag i den där nästa fasen. 30-40-fasen.
Nu ska jag fortsätta uforesearcha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar