Misantropen

Man kan inte bli annat än mer och mer misantropisk inför denna hemska art som kallas Människan. Ju mer jag lär känna detta fega, egotrippade, trångsynta släkte, desto mer obehag känner jag inför dess yttringar.
Det är många som genom århundradena uttryckt detta, men jag säger det ändå: Ju mer jag ser av människorna, desto mer uppskattar jag djuren. Råttor är för mig fortfarande den ultimata arten, men även något så lömskt som en katt eller dumsnällt som en hund, finner nåd inför denna rätt.
Så, to be clear - jag tycker inte om Människan. Eller Människor. Jag tycker bara om vissa specifika exemplar.
Faktum är att den avsmak jag känner för människor, särskilt i grupp, börjar kännas ganska märkbar. Vuxna människor i synnerhet. Barn och tonåringar är inte färdiga, de kan man inte förvänta sig lika mycket av. Men sk "vuxna".

Något jag däremot tycker om, och någon jag verkligen älskar, är min Ida och att leva tillsammans med henne. Att komma hem från min onda arbetsplats proppfull av arga, förbannade, besvikna, ledsna och frustrerade intryck, och så finns Hon där.
Frågar, lyssnar, kramar och bryr sig.
That, my freinds, is a little piece of heaven.