Familjefeeling & kanelsnäcksbak

Jag har sovit som en död inatt, inte ens sprungit de sedvanliga rundorna på dass som jag alltid annars gör. Veckan på jobbet har varit helt vidrig, en mardröm av stress, utflippade kollegor och tristess. Nu är det helg och jag försöker komma tillbaka till mig själv. Ida jobbar och kommer hem vid tretiden. Vädret suger, men jag njuter av att inte behöva gå ut i det alls. Det är en dag för mjukisbrallor och skönt mysande katter. En lätt huvudvärk som inte försvinner, som kommer sig av att kroppen försöker stressa av och gå ner i varv. Pojkarna spinner och kramas i soffan, i köket jäser en kanelsnäcksdeg under en blårutig kökshandduk. Det är rena Carl Larsson-tillställningen. Jag har mjöl på tröjan.

Japp, jag bakar bullar. Det var åratal sedan, men faktum är att det är ordentligt mysigt. Och att knåda deg har jag alltid varit bra på. Dessutom är det terapeutiskt, och gör somliga söta flickvänner glada när de kommer hem från eländesjobbet, våta och kalla och hungriga.
Att laga mat till oss och att baka lite bullar och sånt, känns plötsligt hur trevligt som helst. Jag har fått en familj. Så känns det. Och när jag kom hem från jobbet igår luktade det citron och lägenheten var nystädad.

Den fantastiska men lätt galna Ida har nämligen som projekt att få bort all kalk från bardrumsgolv och rör. Hon skrubbar lite då och då, med Vim och tvättservetter och gudvetvad.
Jag har aldrig haft ett så välfyllt och proffsigt utrustat städskåp som nu, och det är jätteroligt att äntligen bo med någon som delar städintresset och tanken att ett hem ska vara rent för att vara trevligt.

Att ligga slängda i soffan alla 4 är galet nice det med. Att se henne sitta vid datorn och räkna eller pyssla med sin kamera och foton, eller teckna eller bara facebooka, med en katt på skrivbordet och en på golvet vid hennes fötter.
Att ha ett sovrum som är Vårt, en säng som är Vår, att se våra namn på dörren tillsammans. Lundström & Åkerström. With cats.
Att hon ringer från jobbet när hon har paus för att höra min röst och säger att hon längtar hem. Hem. Till Mig. Till Oss.
Att hon möter mig i dörren med kramar och pussar när hon inte jobbat, men jag har. Eller tvärtom.
Lesbisk cocooning, javisst. Men.

Ord kan inte beskriva hur fint detta är. Jag har varit sambo en gång tidigare, men det kändes aldrig såhär. Inte lika... på riktigt. Inte lika... dare I say... vuxet? Och ändå kan vi leka och fåna oss hur mycket som helst, jag kan skratta mig hes med henne.
Om typ 2 veckor har hon varit min i ett halvår. Sex månader.
Och hon är, utan att överdriva - det absolut bästa som har hänt mig. Nånsin.