Så kan det också vara

Om strax under ett dygn har Cacao tagit på sig änglavingarna. Med honom går en bit av en epok i graven, sen är det bara Puck kvar. Kan inte låta bli att reflektera över det, såna saker har jag lite dille på. Det är väl min melankoliska nostalgisida igen, antar jag. Lillasyster är likadan, vi pratar en del om det när vi ses. Ibland känns det som om hon verkligen var min syster på riktigt, inte bara kusin. Min mamma och hennes pappa var syskon, inte hon och jag. Men jag tror vi har bra mycket mer gemensamt än de hade.
Och vuxit upp tillsammans har vi ju de facto.
Nå, det gnager förstås att ha avlivningen framför sig. Men så är det ju alltid strax före, och så är jag orolig för hur Pucken ska ta det att vara ensam gris. Nå, det är inte mycket att göra åt, bara att se tiden an.

Efter turen ute i regnet, då jag köpt lite grönsaker och frukt och lunchgrejer inför jobbveckan och postade Laserpaketet, så gick jag hem och tog itu med något jag länge funderat på att få gjort; mocka ur kyl, frys och skafferi. Mycket nöjd med resultatet även om det var ett pissgöra med avfrostandet förstås.
Sedan lagade jag mat och såg "American Beauty" och sen hamnade jag här.

För min egen del är jag lugn i magen, jag mår som jag skrev igår, bra nu, även om jag givetvis inte kan skaka av mig den sedvanliga vårrastlösheten och känslan att att världen snurrar irriterande långsamt. Men ändå - ett alldeles nytt och märkligt lugn har flyttat in i min mage, ett för situationen helt nytt. Jag trivs enormt med det, men kan inte låta bli att förundras. Jag är nöjd i nuet, och har inget behov av att stressa någonstans. Det går att lägga den hetsen på andra plan, och just nu trycker jag in all möjlig framåthets i jobbsökandet. Där hör den hemma. :)
Så för min del finns inget skäl att ängslas nu. Min ängslan går till en av systrarna. Min oro och mina tankar. Och jag hoppas så att jag valde rätt som stannar i Malmö ett tag till. Jag kan inte vara där nu. Det känns störande. Men det är ju också något jag måste lära mig - jag kan inte vara överallt samtidigt.
(Trots att jag jobbar på superhjälterollen rätt hårt... *fniss*)
Jag hoppas Du vet att Du alltid finns i mina tankar, syster, och att jag finns här 24/7 om Du behöver mig.

Kikar emellanåt på mina grabbar, som ligger i soffan bland filtarna och sover tätt ihop, nos mot nos. Att två små djur kan ge en så mycket glädje och kärlek. Det kommer aldrig att sluta överväldiga mig hur oändligt mycket man kan få av bandet mellan människa och litet älskat djur. Klart att de kan reta mig till vansinne emellanåt - men det är ju nu så att de som retar mig är de som är viktigast.
Kärlek killar, kärlek.