Vi ses i Nangijala

Jag är så matt i kroppen att det känns som om jag vore sjuk.
Det är jag inte, men jag har gråtit mer än jag gjort på länge, i eftermiddags. Jag var på Djursjukhuset med den sjuka lilla Cacaogrisen och hjälpte honom iväg till Osthimlen. Det var kanske för att jag inte varit med om en avlivning på länge, eller för att jag inte tillåtit mig vara särskilt sorgsen för det innan, eller, som Laser trodde, att jag samlat saker. Men jag blev bra mycket ledsnare än jag väntat mig.
Jag satt i säkert en kvart och grät och klappade hans små pappersöron och kände värmen från hans sträva teddypäls. Sjöng den lilla stump jag brukar sjunga för små osthimlafarare; "Ole Lukköje". Sen pussade jag honom ordentligt och bäddade in honom i den mysiga randiga fleecefilten med en morot under tassen och sa adjö.

Lite orolig för hur Puck ska ta det, men hittills verkar han funka bra i det nya singeltillståndet. Han äter bra, vrålar när jag öppnar kylen och buffade irriterat när jag tog ut honom för att tvångskela. Ska hålla ögonen öppna på honom, men peppar peppar verkar det vara bra med honom so far. Håller tummarna...

Det var trist att behöva åka och jobba idag, men skönt att träffa mina fina grabbar igen. Jag blir så lugn av att ha varit på bygg, kanske inte hos ettorna, men hos treorna faktiskt. Märkligt vilken inverkan vissa människor kan ha på en.
Två av dem kom och satte sig hos mig på tåget hem, där jag satt och kände mig nere för att jag skulle mista chokladgrisen. De frågade hur läget var och jag svarade som det var; att det var sådär, och berättade varför. Och tro det den som vill, men de i vanliga fall skämtsamma grabbiga grabbarna förvandlades plötsligt till vuxna, snälla och mjuka halvmän, som berättade en massa om djur de hade eller hade mist, och sen pratade vi om deras jobb ett tag, om deras stundande student och jag log när den ene sa, helt allvarligt:
"Klart man längtar. Eller, både och. Skolan är ju det enda man vet och kan."

Mina pojkar. Jag upphör visst aldrig att förvånas över hur fina de är, hur mycket mer de är än bara snopp - och pruttskämt och rapar och trams. Och av nån anledning är det byggtreorna som inger mig mest av den trygga glädje som den förvåningen kan ge. Jag gillar dem som fan.

Imorgon ska jag börja repa pjäsen med tekniktreorna!!! Delade ut manusen idag och det blev superfint mottagande, så detta ska bli såååå roligt!

För övrigt orkar jag inte med nya böcker just nu, jag läser om Ted Gärdestads biografi istället.
Nu ska jag ta min tröttvärkande gråtömma kropp och mina röda ögon och lägga mig på soffan en stund före bedtime.

Sov Gott Cacao Lundström Sterner. Vi ses i Nangijala.