Det kan vara tillräckligt ibland...

När man surat och varit missnöjd och irriterad och uppgiven och misatropisk i en evighet kan det ibland förvåna en hur man plötsligt kan få en glimt av hopp mitt i allt. Det som förvånar mig mest är att det kan räcka så långt med att bara fundera och hoppas och pyssla med mina omvärderingar av vad som är vitkigt och vad jag saknar och vill ha. Och att jag blir så glad av saker jag inte trodde skulle ha så stor påverkan på mig. Och hur glad jag blir att jag är glad.

Jag är besviken och trött på så mycket och så många, men jag KAN verkligen inte orka bry mig om allt fånigt och dumt och destruktivt som människor runt omkring mig gör mot sig själva. Det GÅR bara inte. Jag tränar mig i den ädla konsten att säga: What the fuck?, och tänker på att jag känner mig glad och pigg inuti. (Även om jag är trött utanpå.)
Och gör mentala listor på roliga saker som jag ska göra med Laser. :D