Melissa förstår mig

Jag lyssnar och lyssnar på Melissa Horn, och jag kan inte sluta känna att hon förstår mig. Att de flesta av hennes sånger passar in på mitt liv och min situation i det, så läskigt väl.
Tankarna har hittat en ny väg. Drömmarna också, efter vad jag kan säga om de senaste nätterna. Jag läste någonstans att om man kan visualisera situationer så kan man få uppleva dem. Jag vet inte om jag tror helt hundra på det, det låter lite väl optimistiskt, men som tanke är den trevlig, eller hur? Så länge det rör sig om fina situationer alltså, och inte katastrofscenarion - fast jag kan vara rätt duktig på att visualisera dem med. :P
Igår var jag med Moa och Alvin hela dan, och det blev större delen av kvällen med. En fin dag, med fika bibliotek, och prat och bebispussar och laxpytt och köksstädning och lite Daniel - och ett genombrott av det slag som torde kunna få Lena att klappa i händerna av förtjusning. Eller bli grön av avund kanske, vem vet. Men det tror jag inte, jag behöver ju ändå inte betala... :)

På biblan träffade vi ( eller rättare sagt hittades vi av) Emman och hennes syster (som givetvis heter) Anna. Det var galet länge sedan jag träffade Anna, och jag kände lite att jag saknat henne med. Emma har grymma systrar, det är inget snack om den saken.
Precis som jag. :)

Jag har suttit länge med Helgondagboksutskrifterna. Och begrundat många saker. jag har tänkt på tiden som går, på hur historien upprepar sig så länge man inte fattar vad det är man egentligen håller på med, på hur distans till saker och ting, till människor och obehagliga, rent av hemska eller vidriga situationer, kan förändra saker. På sår. Både de jag fått, de jag tillfogat andra och sådana som läkt ut och inte ens bildat några ärr.
På att en del saker aldrig förändras, trots att det är just det de gör.
Eller kanske just därför.

Jag visualiserar.