En Dan Hylander-dag

Sitter nu med min älskade laptop vid köksbordet och väntar på att den där snöstormen som mamma utlovade, ska braka igång. Kroppen är varm, full av Alvedon, Otrivin och Bafucin, jag har de sista hela raggsockorna på fötterna och jag funderar på att göra mer kaffe snart.
Jag känner ett lugn i kroppen. Ett stänk av melankoli, en liten, liten ledsnad över att saker inte alltid blir som de skulle. Men främst känner jag ett stort blått lugn. En visshet.
Ackompanjerat av Dan Hylanders snälla skånska när han sjunger "Farväl till Katalonien", en sång jag alltid älskat, och som på nåt vis är jag. Det är en Hylanderdag idag. Tidigare i bloggen har jag flera gånger återkommit till att olika dagar och sinnesstämningar "är" olika artister och musik för mig. Winnerbäcksdagarna är inte så glada. Chet Baker-dagarna är melankoliska. Och Hylanderdagarna är som idag. Som en mjuk filt som doftar hemvan trygghet och längtan.

Jag ska läsa de artiklar om tjejer med ätstörningar som är denna veckans läxor i kursen, och se om det kommit upp några diskussionsgrupper på skolans intranät. Sen ska jag ta fram tarotkorten tror jag. Och sedan har jag ett viktigt brev att skriva. Till mig själv. Jag gör så ibland, och det är ett utmärkt sätt att reda i saker och ting.
Imorgon blir det att pallra sig tillbaka till jobbet. Blir en kort vecka, bra för förkylningen. I helgen vill jag vara frisk. :)

Fatta att Socker och jag firar 7 år i höst! egentligen borde vi ta nattåget till Höör och sitta där och glo på oanständiga bilder. För old times sake. *skratt* Men saker är inte som de var då. Det är länge sedan jag var kär i henne. Känslorna utvecklades till en vänskapskärlek och en relation som av och till varit enormt bumpy, men som de sista två åren lugnat sig så mycket att jag inte ens kan komma ihåg sist vi bråkade. Det är bra. Vem vet, vi kanske håller på att bli vuxna? Hehe. That would be the day... :P

Imorgon är det telefondate med syster Linn - som fyller år idag! Grattis kära syster! Ska bli skönt att prata med henne. Behovet är stort.
Igår fick jag en skön, glad telefonstund med Elin, även det ytterligt befriande. Jag hörde på min egen röst att saker är bra. Jag är tillbaka bakom spakarna igen. Herre över mina egna sinnesstämningar. Jag tappar den ibland, kontrollen. Men hittar alltid tillbaka.

Man gör ju det. Hittar tillbaks.