OBS: BLOGGEN FLYTTAR NU!

Bloggen flyttar nu!

2011-10-05T12:05:00.001+02:00

Nu flyttar jag bloggen till WordPress. Jag jobbar på att flytta över allt material härifrån dit, men ännu har det icke lyckats.

Här är länken till nya bloggen, som är öppen och som ni kan kommentera på utan inloggning och sånt. Just shoot! Vi ses!

http://charlielundstrom.bloggproffs.se/?p=8

Kaffetid

2011-09-27T09:25:00.002+02:00

Jag kom just till jobbet, efter en trevlig sovmorgon till halv sju. Det gör faktiskt en orimligt stor skillnad, och det är väl bra gissar jag, med tanke på att det vankas 5-morgnar några dagar i rad sen.
Dricker lite kaffe och försöker samla ihopmig inför arbetsdagen medan jag bloggar och sneglar på högen av Antiken-prov som ska rättas vidare. Ibland önskar jag att jag hade klasser med 4 elever i varje, att rätta 30 prov är alltid lika roligt. Inte. Minns med oförståelse hur jag gillade att rätta saker när jag var nyutexad... jag måste ha befunnit mig i någon form av psykos.

Mötet på Spira igår var fantastiskt, omtumlande och huvudvärksframkallande som alltid. Elena har en förmåga att säga saker som jag först blir irriterad av, och sedan känner att; vafan, det stämmer nog. Så ska jag göra!

Eftermiddagen kommer att vigas åt planering och manifestering i det fysiska, av det vi kom fram till, och det jag själv tänkt sedan dess. Hjärnan går på högvarv nu, och det finns helt enkelt ingen tid eller utrymme för ovidkommande saker vid sidan av. Highway ahead.

Sånt som befinns liggande utanför Detta nu, hamnar längst ner i sorteringshögen och en del makuleras omedelbart.
En blå vind sveper genom mitt liv, och den sveper med sig en del, sveper bort annat. Allt jag kan göra är att hålla ut vingarna duktigt.

Enkelt, omkomplicerat, friktionsfritt. Ingenting annat ryms nu.

Mormors och morfars hus

2011-09-26T20:40:00.000+02:00

Sånt man slipper...

2011-09-26T20:22:00.002+02:00

Det finns en del saker som man först tror att de enbart är av ondo. Men så går tiden och man inser att även de mest rysliga saker som hänt en, faktiskt har fört något positivt med sig. Min KBT-tant och jag pratade mycket om det idag, ute på Spira. Jag minns inte exakt hur hon uttryckte sig, men det var något i stil med attkrävs en lång tid omgiven av ignoranta människor för att skapa en klok person."
Hon menade mig. Och det känns fint.
Två nya insikter har jag fått det sista dygnet, och efter sessionen med Elena känns det som om jag fått minst tjugotvå till. Alla lock som legat på alla askar, burkar och lådor i mitt inre, har börjat att lyftas av. Plötsligt kan jag se saker från ett helt nytt håll, eller så är det som att jag kan gå flera steg djupare, komma närmare pudelns kärna. Jag vet inte hur annars jag ska uttrycka det. Elena säger att det är min högra hjärnhalva som äntligen vaknat till rättvist liv, och att det är så här det känns när båda halvorna funkar tillsammans.
Jag gissar att hon har rätt, och jag älskar det.
Förut så har det varit som att vart jag än vände mig, så stötte jag emot stängda dörrar. Slutna väggar, igenbommade fönsterluckor. No access.
Men plötsligt, och jag vet egentligen varken hur eller när det hände, så... lossnade alltsammans. Det är en helt ny värld av möjligheter som vinkar åt mig.
Nu ska jag bara ha modet att börja gå...

Men för att återknyta till rubriken i dagens inlägg: Idas mormor har fått en stroke, och hamnat på sjukhuset. Ida har varit i Helsingborg med familjen hela dagen.
Och det får mig att tänka på min egen mormor, som väl skulle ha varit lika gammal som Idas ungefär, om hon levat idag.
Gunnel Lundström. Momme.
Men hon dog när jag var 12, och några månader efter följde morfar efter. Nils Lundström.
Och sedan följde en lång svår tid.
Ibland har jag tänkt att förlusten av mina morföräldrar och tillvaron som följde med dem, är den största förlust som drabbat mig. Det var då som släkten föll samman, den lilla jag hade. Vi ses typ aldrig mera. Och jag saknar tiden då vi gjorde det, ibland. Jularna ute på landet, med kusinerna och mostrar och morbröder. Mamma. Jo, jag saknar det. Trots att det var tjugo år sedan. Två tredjedelar av mitt liv.
Jag har minnen som egentligen mest är förknippade med bilder, ljud och dofter, smaker och känslor. Inte så mycket situationer längre. Som bilder i ett fotoalbum, eller som ljudupptagningarna på de gamla kassettbanden som fanns hos mormor, där min kusin Emil spelade fiol, och så slutet på bandet där hans mamma sa: Nu är det slut! Vilket var det enda roliga. :)

Men jag kommer aldrig att se mina mor - och farföräldrar bli gamla, få ålderssjukdomar och hamna på hem. Jag vet inte om det är en hemsk sak att säga, men på ett sätt känns det faktiskt skönt.

Svårt att skriva

2011-09-25T00:55:00.002+02:00

Av nån märklig anledning är det så svårt för mig att skriva om det stora som håller på och tar form inuti mig, och som är på gränsen till att börja ta gestalt även i den yttre världen. Jag gör försök att förklara för min kära hustru, men tror bara jag delvis når fram. Den enda som verkligen fattar är Elena, min terapeut på Spira. Jag nådde en så pass viktig insikt, fick en så bra idé häromdagen att jag var tvungen att messa henne och berätta! Elena blev eld och lågor och ändrade genast min tid hos henne från den 3/10 till nu på måndag redan.
"Fantastiska idéer ska uppmuntras!" skrev hon bara, och sedan dess har jag snubblat runt med en helt annan energi. Det känns som om dörren till en helt ny korridor har öppnats för mig, och jag brinner av lust att börja utforska den.
Min högra hjärnhalva har vaknat till liv, jag känner det i nästan varje tanke, och jag välkomnar känslan med tacksam glädje.

Jamen, ni ser ju. Det låter helt koko, helt... Pretto, helt.... Flum.
Och ändå kan jag lova er att detta är fjärran allt flum, helt opretentiöst och så långt från koko man kan komma.

Höst på riktigt

2011-09-17T11:18:00.003+02:00

Lördag. Jag har sovit tills jag vaknade av mig själv, men en snarkande mysig katt mellan vaderna. Pratat med mamma, ätit frukost, pysslat lite. Skickat Manson-låtarna till tjejen som ska sköta musiken på föreställningen. Japp, vi har fått en ny sådan nu, en som verkar betydligt mer samarbetsintresserad och öht sugen än hon som hoppade av. Allt blir till det bästa, I'm sure.
Strax ska jag ge mig ut i grådasket en stund och handla lite, bland annat en... låda, som min KBT-terapeut sa i torsdags att jag ska skaffa mig.
Vad den ska användas till tänker jag inte berätta här. Åtminstone inte just nu. Inte för att det är hemligt, och inte för att det är nåt pinsamt, utan helt enkelt bara för att jag har förstått att det jag genomgår just nu är svårt att sätta ord på utan att det låter löjligt. Min fru ska få se den.
Hon kom med en idé igårkväll, när jag kom hem från repet, som kändes väldigt bra. Och som jag ska sortera in under Kommande Projekt. Hon är bäst, min fru.

När jag handlat ska jag koka mig en kopp kaffe, glida in pyjamas och raggsockor och sätta mig vid arbetsbordet. En stillsam dag.

IPhone

2011-09-12T21:32:00.002+02:00

Ligger i vår säng och skriver. Tycker synd om min fru som jobbar sent och är ute i ovädrett vi har ikväll. Regn och storm, hon kommer vara helt dyngsur när hon kommer hem om typ två timmar... Usch. Jag gillar inte när älskling måste flänga runt stan på kvällarna, i synnerhet inte i sånt här jävla ollonväder...
Träffade Laser för en fika efter jobbet idag. Märkligt att se henne, det var över ett år sedan sist. Men hon var sig precis lik. Och jag också, antar jag.
Sen tog jag mig hem, fixade med katterna och tog en dusch. Käkade, satt lite vid datorn, såg Family Guy, Simpsons och 2 1/2 men.
Och så har jag lekt med min iPhone... MASSOR!
Jag älskar denna ljuvliga uppfinning, allt kommunikationsmässigt man behöver finns komprimerat i den! Spel och internet för att slå ihjäl tid med, mail, film på youtube, musik i massor - jag kan tom köpa musik på stående fot - tågtabeller, bussditon, kamera, roliga program att leka med, min bank, gps så man hittar, lampa, kartor, nummerupplysning, almanackor och påminnelsealarm, termometer, väderprognoser, och så de vanliga grejerna, ring och sms- möjligheter.

Det bara slår mig ibland: det finns vettig teknik.

Vila

2011-09-11T11:42:00.003+02:00

Helgerna är viktiga för mig nu, när jag rutinlös och något stressförvirrad försöker acklimatisera mig till livet som lärare igen. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så svårt, eller att jag skulle bli så trött. När jag åker hem med plågatåget vid 14, så har jag en sextimmars arbetsdag i bagaget, har oftast stigit upp 05:00 och haft i genomsnitt två längre lektionspass. Vissa dagar tre.

Jag läser mycket på tåget nu, de nya väntetiderna har gjort så jag i princip hinner läsa klart båda gratistidningarna innan mitt i 99 fall av 100 försenadew tåg. Har läst ut den underbara, omvälvande, himlastormande boken "The Big Leap", och sedermera läst om den två gånger, varav jag tagit anteckningar andra gången. Sedan tog jag itu med "Konsten att skriva en bästsäljare" - ruggigt bra och med enormt vettiga handfasta tips. Nu läser jag "Den listiga konsten", som handlar om att skriva och regissera dramatik. Samtliga har varit överraskande bra!
Jag brukar ha förtvivlat svårt att ta till mig självhjälpsböcker och böcker med tips om handlaget vid kreativt arbete, men för fösta gången har det funkat perfekt från första sidjäveln!

Jag fick ett mindre sammanbrott i fredags eftermiddag, veckan som gått har varit skitjobbig och jag återhämtade mig aldrig riktigt ifrån onsdagens tolvtimmarsdag. Det är bara att erkänna; jag kan inte jobba så länge längre. Jag funkar inte. Och jag tror ärligt talat inte att jag kommer att kunna det igen, jag är inte skapt för heltidsarbete av den mer konventionella sorten.
Jag funderar på hur man skulle kunna dra in extra pengar på annat sätt. Föreläsa är något jag älskar och något jag gärna skulle göra, men man måste få in en fot.Jag letar efter den foten nu. Bland annat.

Så, helgerna är viktiga. Jag måste försöka hitta balansen mellan den nödvändiga vilan och alla saker jag vill göra. Det ska nog gå, men det kommer att vara en startsträcka på okänd tid för att nå dit. I'll have to bare with me.

Jag börjar få grepp om mina nya klasser, och ge det en eller två veckor till så kan jag alla namn. Det är skillnad att ha bara 90 elever mot tidigare ca 170. Detta är betydligt trevligare, ochd et är bra klasser, rara kids. Oväntat duktiga. Men det säger mer om mig än om dem, för mina förväntningar är extremt låga sedan jag tvingats runt på de intressemässigt och i viss mån kunskapsmässigt sämsta programmen de sista åren. Jag har liksom glömt hur det är att ha en riktigt bra klass, som är tyst när man talar och faktiskt vill lära sig något.

Men lärarjobbet är inte det jag ska göra. Ska, med betoning alltså. Det är min Zone of Competence, kanske till och med min Zone of Excellence.
Jag tänker dock inte stanna där, min Zone of Genious är vart jag ska. Basta.

Jag samlar nu, samlar tecken, spår och ledtrådar för att hitta vad det är som är Mitt Kall. På torsdag börjar jag gå hos Elena på Spira igen, och då får jag äntligen någon som verkligen förstår och är inne på det här pratet, professionellt. Gonna be swell.

Konsten att vända på steken...

2011-09-09T10:29:00.001+02:00

Ja jag bloggar på jobbet. Håltimma. Lyssnar på Vinyl, dricker kaffe och försöker desperat skaka av mig den enorma frustration jag dragit på mig de senaste två timmarna. För jag blir så trött av att vara sur och arg. Dels är det uppenbart En Sån Dag, där man tappar saker, välter saker, slår sig, skriver fel på datortangenterna och retar sig på allt. Dels fick jag en riktigt dålig start tack vare FÖRBANNADE JÄVLA HELVETES FÅNETRAFIKEN OCH DERAS JÄVLA PLÅGATÅG!!! Det var intressant att se ansiktena och höra ljuden som kom från mina medpendlare i morse, när det ropades ut att "tyvärr, tyvärr funkar inte tåghelvetena idag heller!" Typ så. Suckar, frusterade väsningar, illa undertrycka svordomar och tidningar som kastades. Den stackars tågvärden var jättebra, skötte det hela supersnyggt och fick faktiskt inga utskällningar heller. Det är inte henens fel, men somfördetta innehavare av detta vidriga yrke och som van pendlare vet jag att tågvärdarna ofta får skiten. Orättvist, men samtidigt förstår jag dem som skäller också. För visst, det är inte tågvärdens fel. Elle lokförarens. Eller kanske ens direktionen på DSB och Skånetrafiken. Men - någons fel ÄR det. Om inte annat så är det dens fel som inte fixar växlarna, som bestämmer sig för att hoppa framför tåget, som inte rustar upp spårhelvetena eller ser till att vagnaran funkar. Men vem är dessa skyldiga? Och hur får man tag i dem när man vill vråla, stycka och massmörda för att man är så dödens trött på att det inte ska gå att pendla till jobbet och samtidigt komma i tid? Nå, sen kom jag, en timme sen, till jobbet och möttes då av avstängda salar. De satans eletkriker som skulle ha satt upp filmgrejer och ljudanläggning igår, gjorde naturligtvis inte det då, utan tyckte det var bättre att göra det idag och därmed ta alla våra salar samtidigt. Nu står jag inför uppdraget att lugna mig. Försöka hitta tillbaka till det goda fredagshumöret som jag tänkt vara på tills jag somnar ikväll. Men hur?

Är det jag som blivit gammal eller...?

2011-09-04T19:47:00.003+02:00

Nej, jag är inte särskilt gammal, och det är inte om åldersnoja jag tänkt prata idag. Det bara slog mig nyss, när jag surfade runt på måfå inne på Facebook och kollade på lite fördetta elever, att deras föräldrar.. ser så... UNGA ut!
Det som fick mig att tänka detta ikväll var mamman till en byggare jag hade, som gick ut för två år sedan. Helt sinnesrubbat, kvinnan ser inte ut att vara en dag över 40!
Och sen räknade jag lite och kom fram till att det inte alls var osannolikt att hon var just i fyrtioårsåldern. Hennes son är 20. Det finns gott om unga mammor.
Och för mig svindlade det till, för "mammor" för mig är i MIN mammas ålder, strax under 60.
Ehummmm....

[DEL]

2011-08-29T18:09:00.003+02:00

Delete-knappar och delete-länkar på internetsidor är magiska.
Ett litet tryck och man slipper prata.

Jag har gjort ett val, det kanske inte är det mest politiskt korrekta, det kanske inte är det mest medmänskliga i termer om alla-har-samma-rätt-att-irritera-en, men!
Det är ett val jag gjorde för några år sedan, och jag står fast vid det.
En del saker orkar man inte ha i sitt liv, liksom man inte måste orka vara med alla människor som trängs i ens omvärld.

Som liten tvingas man ihop med grupper och individer man inte själv skulle ha valt, jag är ett praktexempel på det. Bara för att man är barn förväntas man stå ut med och/eller komma överens med alla andra barn, trots att det enda man har gemensamt råkar vara att man är just - barn. Jävla fascism, anser jag.
Därför har jag som vuxen satt ner foten och bestämt att numera slipper jag umgås med folk jag inte känner att jag vill ha kring mig.
De behöver inte ha gjort mig något, de behöver egentligen inte ens ha stört mig på nåt vis. Det räcker med att magkänslan säger mig att: Nej, detta ska du låta bli tycker jag. Då lyssnar jag omedelbart.

Jag har blivit lite extra överkänslig när det gäller människor som inte verkar förstå att jag inte vill. För många människor gör inte det.
De kan ha vilka bevekelsegrunder som helst, jag bryr mig inte om det längre.
Arbetskamrater och familj kan man inte välja. De får man stå ut med, oavsett hur psykotiska de är. Men för övrigt... så är jag numera ytterst picky.

Ibland träffar man en person och allt blir bara toppen. Känslan som av kramsnö mot vantarna: det funkar. Det känns kreativt, roligt, lyckat, enkelt. Rätt.
I andra fall behöver man inte ens träffa dem irl för att veta att det inte är bra.
Då är det bättre att låta varandra vara.

Min magkänsla är min vän. Liksom delete-knapparna.

Höstvittring & kyrkourgång

2011-08-26T10:01:00.005+02:00

I sann nu-tar-vi-tag-i-saker-anda har jag nu äntligen fått röven ur vagnen och gått ur Svenska Kyrkan! Har pratat om att göra det i en evighet, men det har aldrig blivit av - pga lättja. Båda föräldrarna har gått ur sedan länge, men när jag frågat hur man gör har de svarat "du måste gå till pastorsexpeditionen" och det kändes urjobbigt. :) Men, tack vare dagens underbart effektiva sociala medier var allt som krävdes en shout-out på Fejan och inom tio min hade jag svaret - plus en praktisk länk till en sida som snabbt hjälpte en med tillvägagångssättet!
Om en liten stund ska jag ut och posta pappret, och sen är det klart! Haha!

Jag är hemma från jobbet idag med. Febern har gått ner, inte helt, men nästan, men snuvan är intakt med nysattacker som skrämmer katterna och täppt näsa utan luktsinne. Om några dagar är det dags att påbörja avvänjningskuren från nässprejen, det är en trist operation jag måste genomgå varenda gång jag så mkt som luktat på en flaska nässpray. Men inte mkt att göra åt, en underbar uppfinning, och jag skulle icke vilja leva utan den. Idag är det lätt grejat dessutom, lite receptfri kortisonnässpray i två dagar sedan är man som ny. :)

Har börjat vädra den riktiga hösten i luften nu, den har börjat leta sig in i mina porer och mitt hjärta känns lättare än på länge. Visserligen av andra skäl också, som jag nämnt här tidigare, men hösten har alltid varit min tid. Ja, alltså, den tidiga hösten, då luften är hög, krispig och klar, det är lätt att andas och kraven utifrån sjunker. Alla irriterande människor klär på sig, krälar tillbaks under sina stenar och slutar vara överallt spritt nakna med sina jävla grillar och ölflaskor.
Idag är den fördömda Malmöfestivalens sista dag, sedan är det över. Det markerar höstens verkliga början för mig, då far bönderna härifrån och jag kan lugnt återta min stad, mina parker och torg.

Nu ska jag bara bli frisk.

Signaler

2011-08-25T16:44:00.002+02:00

Kroppen har uppenbarligen sitt eget smarta sätt att berätta för en att man kört för fort ett tag. Jag har ju varit rätt förkyld ända sedan slutet på förra veckan, och haft sådär pyttelite feber ni vet, så att man bara tar en Ipren och skiter i vilket. Dessutom har jag verkligen behövts på jobbet.
Igår bestämde sig dock min kropp för att det fick vara nog med trams, så den skruvade upp febern och tvingade mig att bli hemma idag.
Jag har suttit vid skrivbordet och druckit kaffe, fixat med lektionsplanering, läst och svarat på mail, lagt in musik på datorn och redigerat musikmassan i min Iphone.
Dessutom har det varit jämngrått och ösregnigt ute hela dagen.

Jag stannar hemma imorgon också, sen är det helg och på måndag tänker jag vara frisk nog att kunna köra normalt igen! Helst utan Ipren, det känns som att det blivit en del av min näringscirkel nu, bläh...

2011-08-24T14:47:00.002+02:00

Förkylningen är fortfarande ett faktum, och febern hänger i. Skulle inte förvåna mig om det är en sån där seg jävel som tänker plåga mig långt in i september månad...
Känner mig oerhört skrivsugen, känner att jag älskar orden, älskar min förmåga att använda dem, och känner att både pjäsidén och den nypåkomna roliga romanidén trängs lite med de lektionsplaneringar jag tyvärr måste ägna mig åt nu...

Men snart är terminen igång och saker börjar rulla på, och då kan jag ta mer tid för skrivandet än jag kan nu. Idag kom tvåorna och treorna tillbaka, och ettorna har varit hos oss i tre dagar redan. Det känns som att det kommer att gå bra, det känns som att vi har tre toppentrevliga laddningar tonårsgrabbar och enstaka tonårstöser på programmet i år och att det kommer att vara en bra samling för mig att öva upp mig igen på.

Nästa vecka är det dax för två viktiga ting: att ringa och påminna VC om min remiss, och att börja repetera pjäsen med Teater Tänk Om! Nu verkar det som om vi faktiskt har en producent på gång också, sedan är det bara en skripta som fattas. Men det ska säkert gå att hitta en sådan också, om vi bara ligger i lite allihop.
Länge lever fejan, verkligen, utan fejan hade allt varit så mycket svårare...

Nu ska jag jobba lite. Hemifrån. Och snyta mig mera.

På bilden idag: min underbara familj.

En Bra Höst?

2011-08-21T19:46:00.003+02:00

Tiden har bara skumpat framåt, som en frisk harpalt, de sista två veckorna. Jag har inte skrivit nåt här sedan dagen innan jag skulle börja jobba, men vill dock försvara mig med att jag FÖRSÖKT - fast modemet la av mitt i, så det sparades inte. Vi har ComHem nu, och visst är det myyycket snabbare och bättre än det 3-bredband vi hade, men modemet måste startas om flera ggr om dan, vilket är nästan lika störigt. Nästan alltså. :)

Jag känner en sådan märklig, ovan känsla av välmående i kroppen. Trots att jag åkt på årets typ första förkylning (sedan min fru undersköterskan och jag blev sambos har jag i princip ärvt hennes nästan ointagliga immunförsvar och blir helt enkelt inte sjuk mer) med tillhörande feber och snuva, så mår jag bättre än på riktigt, riktigt länge.

1. Jobbet
Arbetslagsdagarna på skolan med kollegor, särskilt de nya ämneskollegor jag börjat får lära känna, de nya fina lokaler vi själva fått bygga in oss i och inreda, den nye rektorns förståelse, intresse och rakhet, mitt bra schema, mina klasser... det verkar så bra. Så galet mycket BÄTTRE än jag nånsin haft det på skolan.
Att ha flyttat in med teknikprogrammet på Österport, bort från de yrkesförberedande programmen, byggdammet, svetsljuden, gubbarna och det totala ointresset för plugg och mina ämnen... känns som en stor, stor ynnest.
Imorgon börjar våra ettor. En klass med 30 killar, inga tjejer. Jag ska ha dem i både svenska och engelska.
Jag kommer att vara mentor för 13 elever, varav 5 nya.

2. Teatern
Om knappa två veckor börjar vi repetera MIN pjäs - MIN, som JAG skrivit, som de andra tycker är BRA, vill spela, vill satsa på! Teater Tänk Om, min första seriösa teatergrupp, med folk som verkligen är intresserade, kunniga och vill satsa. Vi ska få repetera och spela på en riktig liten teater med riktig scen och utrustning. Hela långa mörka hösten och ända fram till första veckan i januari kommer jag att få syssla med en av de saker jag tycker allra bäst om - regissera och spela teater.
Och skriva på den nya som jag redan har i huvudet.

3. Hemma
Givetvis. Ida. Ursäkta att jag tjatar, eller nej, jag tänker inte ens be om ursäkt för det, detta är MIN blogg och om jag så ville prata oavbrutet om min avföring så hade jag kunnat göra det, som jag ville. Men det vill jag lyckligtvis inte.
Min fru, min livskamrat som det så högtravande kallas i mer pretentiösa sammanhang - hon är så... så jävla BRA! Så underbar! Bäst! Bättre än någon annan någonsin varit! Vet ni vad hon gav mig igår? :) Hon har länge samlat på sjuka saker som jag sagt, och så har hon satt ihop dem med bilder hon tecknat till en sjukt rolig bok! :D
Ingen har gett mig så fina saker förr. Jag har ritat, skrivit och skapat små kreativa projekt till flickor jag varit kär i, men jag har aldrig fått såna saker av nån annan. En dikt här och där, jovisst, men inga så stora saker!
Lägenheten vi bor i är supermysig nu. Idag har vi möblerat om stora rummet och det blev superbra! Här finns allt jag behöver, nästan. Fru, katter, böcker, filmer, dator, tv, musik, mat, säng, växter, badkar, städgrejer, kaffe... ja, sånt. Ett mysigare hem finns fanimej icke! Och sedan grannarna blev tystare trivs jag mycket bra, känner mig trygg här.
Även om hus inom en inte alltför avlägsen framtid är ett faktum.
Omständigheterna har även utvecklats så gynnsamt att vi kommer att kunna skaffa vår golden retriever nästa vår...

4. Terapin
Jag fick min nya remiss till Spira, och kommer att få fortsätta träffa kloka, fantastiska Elena ute på Limhamn i höst. Gratis, eftersom jag har - frikort.
Detta betyder så OERHÖRT mycket! KBT:n där ute i våras, startade massor inuti mig, jag kände det redan när jag gick ifrån första mötet i april, det var en fet aha-upplevelse.

5. Jag, jag, jag
Jag mår... så... bra! Jag är pigg! Jag känner hur min styrka växer varje timme, varje dag, och för varje ny tanke som formas i smarta, välfungerande hjärna. Jag har skådat mitt Upper Limit Problem, och jag har spårat roten till min utmattning i våras. Jag läser "The Big Leap" nu, som Elena tipsade mig om, och vad kan jag säga? MINDBLOWING! Jag har aldrig känt en sån kraft i en bok, och att det finns en sådan potential i den. Den hjälper.
De där gränsväggarna jag tidigare känt runt alla mina idéer, projekt och saker, har liksom börjar vittra samman. Jag känner mig fylld av energi och sksparlust. Och plötsligt så vet jag att jag kan GÖRA de saker jag föresätter mig också.
Dörrar har öppnats. Jag vet inte vem som gjorde det eller när det hände, men det hände, och det är vad som räknas. Jag ser vad som är viktigt. Jag kan rangordna, sovra och se resultaten inuti.
När jag hade mitt möte med rektorn för nån vecka sedan och vi pratade om hur jag mådde och vad jag ville, så sa han: "Ja, jag förstår att du måste ha jobbat väldigt mycket med dig själv under din sjukskrivning. Funderat på vad du vill och så."
Han sa det alltså helt av sig själv, utan att jag ens pratat om det.
Så känns det.

Jag har kommit till terms med vem jag är.
Jag har inge psykiska störningar, är ingen Aspie, har inte OCD, har inga multipla personligheter. Jag är bara en jävligt lättstörd, irriterad och kanske lite hypersensitiv människa, med stort behov av space, ordning och att uttrycka min kreativitet.
Utan den, skulle jag nog, som Ida sa häromkvällen - bli galen. På riktigt alltså.

Och mera? Jag har börjat hitta tillbaka till Moa, känns det som. Och det är oändligt viktigt för mig.

Jag tror att detta skulle kunna bli en riktigt bra höst, faktiskt. Kanske den bästa.

Sista dagen

2011-08-09T12:19:00.002+02:00

Det är sista lediga dagen efter denna exakt fyra månader långe period. Och det är bannemej lika så gott nu, för jag är trött på att vara nervös inför skolstarten och allt nytt - och allt gammalt emd för den delen. Idag är kroppen inte glad, har huvudvärk - som hela den senaste veckan - och känner mig tung och trött och seg, fast jag sovit bra.

Det har hänt en del med teatergruppen också, det senaste dygnet!

1. Vi har ett namn: TEATER TÄNK OM.
2. Vi har beslutat att vara på Lilla Teatern i Lund, så det blir medlemskap och annat nu! Riktig scen, och enligt de som vet, mysiga lokaler.
3. Vi är en musiker fattigare, så nu är vi gruppen inalles sex stycken, och det känns stabilt och bra.

Älskling är i Helsingborg idag och träffar sin mamma och mäklaren som ska hjälpa dem att sälja hennes lilla etta. Ska bli najs när allt blir ordnat, så vi kan prata med vår bank om att börja bospara och kolla på torp. :)

Cha-cha-cha-changes

2011-08-08T11:00:00.002+02:00

Det känns alltid stort när man märker om än de minsta förändringar hos sig själv. På KBT:n har vi pratat en del om att jag ska lära mig att hantera de källor till frustration som jag så ofta dras med. Ett exempel på sådana är ändringar i min planering, en annan att folk inte alltid automatiskt tänker och funkar som jag. Ibland undrar jag om inte ett Aspergerstest skulle ge vissa utslag på mig...

Nå, hur som helst så har jag så smått börjat lära mig att inte bli så förbannat frustrerad när saker inte blir exakt som jag tänkt mig. Jag har märkt det vid en rad såna där småtillfällen den sista tiden, och idag blev det så tydligt att jag blev riktigt häpen och fick stanna upp och klappa mig själv på axeln. :)

Jag har de senaste åren även börjat att med stegrande tydlighet fatta att alla andra människor faktiskt inte alls funkar exakt som jag. Man skulle kunna tro att det var en naturlig och enkel sak att förstå för en människa med hyfsad empatisk förmåga och som dessutom har hundratals olika människor runt sig hela dagarna. Och med mitt förnuft har jag förstått det, men hela jag har nog inte riktigt varit med.
Jag vet inte varför det blivit så, kanske för att jag, som Ida så ofta påpekar, lever så mkt inuti mitt eget huvud, att det är svårt för mig att koppla på yttervärlden? Att jag tror att jag är en omnipotent författare och att resten av världen därför borde vara som jag skrivit dem i min stora bok om allt?
Det är lite så det känns ibland...

Nå, det går framåt med mig. Och det är oändligt skönt. Idag upptäckte jag även att jag började på mitt gamla spår: person säger/gör något -> jag börjar analysera.
Men sedan var det som att allt bara gled av mig och jag konstaterade snabbt att: Nej, skitsamma. Det betyder bara det som det låter som.

Om jag kunde bli av med frustrationsspindeln så bleve livet mycket lättare för mig att leva.

Tjipkes bilder från första manusläsningen, 3/8-11

2011-08-07T14:05:00.003+02:00

På bilderna syns Therése, Anna, Jenny, Jon och jag. Tjipke höll i kameran. :)

Höpp!

2011-08-07T12:48:00.002+02:00

Jag läser vidare i "The Power", uppföljaren till "The Secret" och har då fått lära mig att man ska göra de saker man är glad och tacksam för, och som man älskar, synliga och konkreta genom att tex göra listor. Och, listfreak som jag är, så känns det inte alls som en dum idé. Här kommer en lista över saker som jag är tacksam för idag:

* Att jag har en underbar fru att ösa kärlek över och en relation att vara trygg och glad och säker i.
* Att jag har två föräldrar i livet och fungerande, bra relationer till - faktiskt båda numera.
* Att jag har en handfull riktigt goda vänner som inte ger upp mig när jag förpuppas i asocialitetsskalet eller dummar ur på andra sätt.
* Att jag tror att min styvmor och jag äntligen - efter 22 år - börjar hitta en fredlig, vänlig och rentav småtrevlig relation till varandra, utan skugga av allt som varit.
* Att jag har ett fast jobb, som har potential att stimulera min hjärna och många andra av mina goda sidor.
* Att jag ser fram emot att börja jobba där igen om två dagar.
* Att jag skrivit ett sjuhelvetesjävla bra manus, fått ihop en kompetent och grym teatergrupp med folk som faktiskt vill satsa och som bryr sig!
* Att jag ska få repetera, regissera, agera och leva teater igen!
* Att jag har en helt okej lägenhet med förstahandskontrakt som jag delar med en av de bästa människor som finns och två hysteriska katter.
* Att jag begåvats med förmågan att lägga mina ord och tala på ett sätt som gagnar mig och de jag talar för på ett jävla fördelaktigt vis.
* Att jag är frisk, har en kropp som fungerar nöjaktigt och inte är alltför hisklig. :)
* Att jag pratat till mig ytterligare KBT i höst, med underbara Elena på Spira.
* Att jag har två rubbade men fantastiska och underhållande katter som tycker om både mig och andra människor, är snälla och sociala och inte bits.
* Att jag inuti växer en liten bit varje dag, känner att jag blir starkare och tryggare och gladare och får alltmer hopp inför framtiden och livet.
* Att jag är kreativ, fantasifull, duktig, empatisk, stark, rolig, irriterad, nördig, gråtmild, neurotisk, målmedveten, kärleksfull, generös, irriterande, självsäker, lätt excentrisk och rätt bra.
* Att jag bor i ett land som inte är en diktatur och som har yttrandefrihet, religionsfrihet och pressfrihet, fri rösträtt, samt åtminstone resterna av ett socialt skyddsnät.
* Att jag aldrig mer behöver ha matte, idrott eller naturvetenskapslektioner.
* Att varken Ida eller jag är pälsallergiker.

... and the some...

Saker jag klarar av vs inte klarar av nu

2011-08-07T01:32:00.002+02:00

Efter två månaders sjukskrivning plus två månaders sommarlov, kan jag så här inför skolstarten i övermorgon konstatera:

Jag klarar numera av:

- Att jobba med hjärnan
- Att tänka på jobbet utan att börja gråta
- Att umgås med folk flera dagar i rad
- Att vara trevlig mot andra
- Att relatera till andra och känna empati
- Att göra flera saker samtidigt
- Att känna hopp inför framtiden och mina mål

Däremot klarar jag fortfarande INTE av att vistas i en trång folkfylld offentlig lokal med hög ljudnivå. Men det tror jag aldrig att jag egentligen kunnat, och det vet jag att jag aldrig kommer att klara heller.

Stirrande katter

2011-08-06T00:04:00.002+02:00

Det ligger två stirrande katter på skrivbordet framför mig. En rödvit och en kolsvart. Bordsfläkten har en hypnotisk effekt på dem. Idag hittade Ida kattgräs från Zombies kruka hängande i den. Bordsfläkten alltså. Då undrar man lite smått...

Dagen har varit konstruktiv: besök på Emmaus i förmiddags; lämnade en kasse saker och återvände med ny svart lampfot till hallen (den gamla hade slutligen dött efter att katterna dammat omkull den flitigt i några år) och ytterligare sex blomkrukor i blått, grönt och brunt, för mitt projekt att få samtliga husets krukväxter överplanterade i ordentliga krukor med växtplats. De växer så det knakar allesammans, och mina gröna fingrar vet inte till sig av glädje! Dessutom ger Moas Skvätt-iväg:ar nya sticklingar mest hela tiden...
Sedan blev det lite telefonbråkande som slutade med att 3 äntligen lät oss få igenom vår vilja och nu hoppas vi att ComHem ska funka bättre.
Efter att ha ätit lite trevliga halvfabrikat (rotmos) mötte jag mamma, och vi tog en ärendetur på stan (pakethämtning på Folkets Livs, biblan + fika, Build-a-bear, Synoptic, Clas Ohlsson och Lagerhouse).
Efter att ha följt mamma till Bos port åkte jag till Värnhem, köpte 16 liter blomjord och åkte hem till mina älsklingar.
Powerkel med Ida följdes av lite kvällsmat (mest frukt, och så en macka med jordnötssmör och ost) och kaffe framför en gammal tramsig film. Megamys med andra ord.
Sedan måste älskling lägga sig, och vi hade godnattstund meddelst högläsning av ett antal superunderhållande bloggar som vi älskar att hata. :D
Och sen satte jag mig här, mailade STIM och frågade lite om hur det funkar för vår teatergrupp att använda musik i föreställningarna, facebookade med de andra i gruppen och namn, repplats och liknande, samt brände skivor med Charles Manson och Beatles till de andra.
Nu är klockan över midnatt och jag ska lägga mig, tänkte jag.

Imorgon ska jag på Dan Hylander-konsert med mamma (Ida jobbar), och så ska jag lektionsplanera lite. Samt plantera om blomster.

Nu: sömn.

Amigos

2011-08-04T23:34:00.002+02:00

Jag har tänkt en del på detta med vänskap på sistone. Sannolikt för att jag just börjat träffa folk igen, efter min sociala antifas under våren. Det har åter börjat kännas givande att interagera med andra människor, även om min misantropiska inställning är permanent for sure. Det som kanske varit det roligaste på vänfronten lately är nog att jag t.o.m. Börjat få nya. Vänner alltså.
Och det kan ju vara bra med påfyllning ibland, när vissa försvinner in i dimman, sina parrelationer eller till fjärran länder.
När man är liten blir man vän med de som finns i närheten; samma gata, samma dagis/skola/förening/klass. Som tonåring väljer man vänner efter gemensamma intressen och stilar. Sedan kommer de knepiga vuxenåren, och mellan 20 och 30 tycks framtiden utkristalliseras bit för bit.
Somliga slutar ha vänner när de får partner. Somliga börjar att umgås bara med partnerns vänner. Somliga klamrar sig desperat fast vid gamla skolkamrater, fast man inte ens har kul ihop längre. Somliga dumpar alla gamla vänner och byter ut dem mot nya.
En del väljer att uteslutande umgås med såna som passar in i deras nya liv. Och jag har förstått att det även finns de som med vett och vilja helt avsäger sig vänner.
Jag har klivit över skaklarna till trettiostrecker nu och börjar skönja konturerna av hur mitt vän-liv ska komma att te sig i fortsättningen. Och skaran är brokig, vilket jag uppskattar djupt. Bland de jag räknar som vänner finns människor mellan 20 och 60+. Jag har inte många gamla kvar, men barndomssystern som numera lever tvättäkta Svenssonliv i nybyggd villa med man och barn, finns kvar, trots alla märkliga turer våra liv tagit. Med henne har jag starka band av många skäl, och det spelar ingen roll hur livet styr ut oss - hon finns kvar.
Jag har ett ex i vänskapskretsen, och denna lever ett rätt vilt rock 'n' roll-liv, även det helt olikt mitt, fast åt andra hållet på skalan.
Den senaste upptäckten är att en föredetta barndomsväns lillsyrra visat sig ha starka potential att bli en god vän.
Tänk om man vetat det för sexton år sedan, när hon var den irriterande ungen vi låste ute för att slippa, haha... :)

Jag har aldrig haft några kollegor på skolan, värda att bli vän med. Det är faktiskt tråkigt.
Sedan har jag distansvänner oxå. Såna jag mest har i telefon.
Det slår mig att man som vuxen måste välja aktivt.
Ska jag bara bara vän med de som passar? Eller som bor nära? Eller som har samma intressen? Är lika gamla som jag?

Jag är glad att de vänner jag har, är en så pass heterogen grupp som de är. Som vilt dansande hoppande bönor, som rör sig smidigt mellan alla skalans extrempoler.

Och så är jag nåt så fruktansvärt glad för min teatergrupp!!!

Världens Finaste

2011-08-02T00:20:00.002+02:00

Vissa dagar slår det mig med oförminskad kraft vilken galen tur jag haft som lyckats hitta min Ida.
Jag har, upptäckte jag efter en pinsam efterräkning, harvat mig igenom en ganska försvarlig summa tjejer, kvinnor och tösabitar under mina 14 aktiva år. En del stories är mörkade och/eller preskriberade vid det här laget, och en del hemsöker mig fortfarande.
En del relationer var bra, en del misslyckade, några blev bara dejter, några blev bara one-nighters... Och en handfull blev totalkatastrofer som kostade både mig och mina vänner tårar, tandagnisslan, ilska, ångest och mordlust.
En del gav, en del bara tog och tog.
De jag sörjer mest är nog de som jag misstog mig på. De som liknade guld men visade sig vara målad gråsten.

Vissa skulle jag ha klarat bättre idag, vissa skulle jag helt enkelt ha gett blanka fan i.
Men, tänker jag nu, med facit i ena handen och vigselbevis i den andra; jag skulle inte velat vara utan min lite genanta räcka av relationer och försök. Det är lätt att tänka så nu, i en trygg, glad och frisk relation med en fullkomligt normalstörd :) kvinna.
Utan vägen hade målet inte varit så välförtjänt.

När jag satt en halv natt ovanpå tjejen jag älskade på köksgolvet för att hon sa att hon ville dö och försökta komma åt knivlådan.
När jag fick ringa snuten efter henne för att hon tänkte ta sitt liv då jag gjort slut, polisen inte fann henne men hon själv dök upp vid min dörr klockan 3 på natten, lerig och sönderskuren.
När jag var tvungen att evakueras till mina vänner och polisanmäla henne för att hon gav sig på mig med våld.
Den gången en tjej som hade barn, lämnade en stor påse med presenter som både hon och ungarna fått, vid min stängda dörr.
Och det värsta, mest ångestfyllda och oförlåtliga.
När jag blev bedragen en hel sommar.

... Om jag vetat de gångerna, att jag skulle vinna Ida i slutänden... Ja, då hade det varit lättare.

Jag har verkligen inte varit nåt menlöst offer i mkna relationer, i backspegeln kan jag se min egen del i alla sammanhang mycket klart. Även om det inte rättfärdigar det som hände. Jag har trampat fel jag med.

Och så gifte jag mig till slut, 31 år gammal och på randen av en sjukskrivningsfas.
Med en tjej som jag har fruktansvärt roligt med, som accepterar Hela mig och som är den som jag villleva resten av mitt liv med.
Ida.
Igår skrev hon i ett sms: "Har jag sagt att jag älskar att vara gift med dig?"

Dito, baby. Di-fucking-to!!!!

Nattligt Gegg

2011-07-31T00:55:00.002+02:00

"Gegg" var min kompis Elins benämning på gullgullprat. När vi lärde känna varann hösten 2009, brukades den termen friskt. Jag saknar Elins och mina telefonmaratons, på upp till 8 timmar i sträck, dagar och nätter. Det hela avstannade efter några månader och sedan har det kanat utför. Nu känns det som om hon försvunnit. Det är ledsamt.
En del vänner kommer in i ens liv, stannar nån säsong och försvinner igen, lika plötsligt som de kommit. En del glömmer man aldrig, medan andra avmaterialiseras utan att efterlömna någon doft.
Jag är obehagligt bra på att minnas. Jag försökte förklara för Ida exakt hur obehagligt bra jag är på det, under vår promenad häromdagen. Förklarade att min hjärna varje dag tar mig på en sightseeing genom hela mitt liv, så långt bak jag kan minnas, dvs fyraårsåldern, och sedan låter den mig se ansikten, höra röster, känna dofter och gå igenom situationer och dialoger från förr, om och om igen.
Jag har alltid varit så. Trott att alla var såna. Men ju fler jag berättar för, desto säkrare blir jag på att min hjärna skiljer sig från mängdens. På gott och ont.
Men inte desto mindre passerar de alla rullbandet i mitt huvud varje dag, dagisbästisarna Jesper och Daniel, min dagmammas dotter Pernilla, första tjejbästisen Lina, första killbästisen Johan, Lotta, Torun, Maja och de andra mellanstadiestjärnorna, Sara, Camilla och Karin, Gnutten, Elle, Jon, Lottsusanne, Anso,Laser, Elin... Alla nämnda sådana jag mist, eller som tiden i sin outgrundliga vishet torkat bort från minnets whiteboard.
Detsamma gör fröknar, konsumtanter, vänners familjer, lokala fyllon, mobbare, förälskelser, rektorer och lärare, kursare och kollegor, husdjur och flickvänner.
Till vilken nytta? Jag vägrar tro att ingen nytta finns. Om nån av er som jag vet läser detta, har förslag, skicka dem! Jag tänker mycket på det.

Ikväll ligger jag ensam i sängen här. Min hustru är hos sina föräldrar och kommer hem först imorgon. Det är inte många nätter som vi sovit ifrån varann sedan vi flyttade ihop, och jag saknar henne. Märkligt hur man vänjer sig. Lejonparten av mitt liv har jag sovit ensam och stortrivts. Sedan kom Ida och nu är det tvärtom svårt att sova ensam.

Men jag ska försöka nu.

Natt på Lundavägen

2011-07-30T01:08:00.003+02:00

Fläkten surrar. Båda katterna sover på min sida av sängen; Ajax i sin vanliga kattsäng, Zombie hoprullad på trasmattan, med huvudet mot de vita tassarna. Ida sover till vänster om mig. På vägen utanför kör lite gles nattrafik förbi och ibland hörs på avstånd ett tåg.
Vi har haft en mysig kväll, tacos till middag och två bra rysare som Älskling hyrde på väg hem.
Jag har även färgat av och om mitt hår, så nu blir det en rödhårig period ett tag igen.

Teatergruppen ska träffas för första gången på onsdag, för hälsningar och en första genomläsning. Alla verkar pepp, i synnerhet vissa, och det känns fantastiskt! Mitt manus, min pjäs, min dialog! På scen, igen, för första gången sedan 2007 och Teater Norm! Och denna gång en helt annan sorts pjäs, med helt andra och bättre förutsättningar. Det kommer bli kanon, det vet jag.

Imorgon ska jag träffa Jon. Första gången på typ nio år! Ida åker till Hbg för att ordna inför försäljningen av lägenheten. Jag kommer sakna henne, för hon ska sova där... Men, hon får kvalletid med sin mutti och det vet jag vad det betyder!

Undrar om det går att sova nu. Klockan är strax halvtvå.

Drömliv

2011-07-27T12:38:00.004+02:00

Om ungefär en halvtimme ska jag dra skorna på mig och åka till Bara, för att kolla på Moa och Daniels nya kåk. Ska bli roligt att göra nåt utanför hemmet idag. De flesta dagarna vill jag helst bara vara hemmaikring, med kortare avbrott för promenader, men idag ska det bli kul att komma iväg lite. Säkert ett friskhetstecken det också, den totala asocialiteten (eller vad det nu kan kallas) är inte där längre, även om jag är lagd åt det lite ensliga hållet. Som de flesta av Lundströmska släkten.

Jag har sovit länge. Satt i soffan till halv två inatt och läste kvällstidningar jag köpt, och slötittade på gamla Tre Kronor-avsnitt.
Sen somnade jag, men natten fylldes av våldsamma mardrömmar, om att jag tvingades in i kolsvarta oändliga rum, där hemska onämnbara saker väntade på mig. Det sista av drömmen som jag minns är att jag försökte och försökte att skrika, men det kom bara små pip och hesa krax.
Ida väckte mig med en hand på min arm. Mitt hjärta galopperade i vild fart och jag kan inte minnas när jag sist varit så rädd efter en dröm. Jag mumlade nåt förvirrat om att jag skulle gå på toa, och när jag kom ut därifrån mötte jag Ida, som också skulle gå. Trots att jag visste att det var hon, hoppade jag högt av skräck, så mycket var jag fortfarande kvar inne i drömmen.
Det måste vara åratal sedan jag väcktes ur en mardröm av någon annan. Ida sa att jag gnällt högt och att hon förstått att jag drömde nåt, så hon väckte mig. Jag är oändligt tacksam.

Drömmarna är plockiga, plottriga och snabba just nu. Inte såna där långa, liksom filmiska med hel dialog och starka minnen som jag brukar ha vissa perioder, utan mer intensiva, korta, detaljfyllda och irriterande. Jag minns sällan dem, men har känslan kvar när jag vaknar.

Mitt drömliv har alltid varit aktivt, problemlösande och liksom dramaturgiskt. Jag tom har softade bilder, bakgrundsmusik, speakertext och reruns i en del. Helt ärligt alltså!
Eftersom drömmarna varit så ett så starkt inslag för mig så länge jag kan minnas, så har jag lärt mig mycket av dem. Jag kan även konsten att styra dem, i viss mån, lägga om handlingen inne i drömmen för att bespara mig själv ångest. Det kan vara en röm där det ser ut som att jag ska bli överfallen, men som jag vrider till så att det slutar med att den som tänkt överfalla mig egentligen bara ville fråga om vägen.
Jag kan även, i vissa fall, intala mig själv i drömmen att det ÄR just - en dröm, och att jag snart kommer att vakna. Så långt som till att väcka mig själv har jag dock inte kommit ännu.

Och som jag berättat om tidigare här i bloggen, så har jag även återkommande drömmar som infinner sig i speciella skeden av mitt liv. Numera är den vanligaste att jag är del av en teaterensemble, att jag är oförberedd på min roll och att pjäsen går åt helvete. En tvättäkta stressdröm. Jag hade en sån för någon vecka sedan. Då reste sig publiken och gick mitt i första akten, och vi hade ett hell med att få tillbaka dem in. Tonåringar var de, jag tror det var en skola jag jobbade på.
Det säger ju sig själv vad den drömmen betyder. Ofta är mina drömmar så övertydliga att Freud, min psykoterapeut eller min gamla psykologilärare på gymnasiet skulle ha myst och gnuggat händerna om de hörde om dem.
Min hjärna är sällan kryptisk mot mig om nätterna, den ger mig konkret material att arbeta med - troligen pga min överaktiva vänstra hjärnhalva, som KBT:aren pratar om.
Och arbetar gör jag.
Det spelar ingen roll var kognitivisterna anser; jag är av den bestämda åsikten att drömmar är viktiga, nyttiga och absolut inte får ignoreras.

Teaterdrömmen pratar förstås om min förestående skolstart. Det är knappt två veckor kbar tills jag börjar jobba nu, och det är klart att jag tänker en del på det. Det är fyra månader sedan nu, som jag var på skolan, och i höst blir det nya lokaler, ny läroplan, ny rektor och nya elever. Samt ett kraftigt decimerat arbetslag, där mina favoriter inte längre finns kvar. Det vore ju märkligt om mina drömmar inte speglade detta, inte sant?

Men på ett sätt ser jag fram emot att komma tillbaka. Det ska bli skönt att få lite att ta tag i, igen. Och jag ser fram emot att få vara bara på teknik. Jag har köpt en nin lärarkalender, svart med hårda pärmar, och nästa vecka ska jag, som jag har som vana, jobba med att komma tillbaka till lärartänkandet. Dvs i den mån det nu går, göra grovplaneringen för terminen, överföra resultat och namn till den nya kalendern, och fräscha upp den nya läroplanen och kursmålen.

Jag känner mig stark. Inte helt återställd, jag vet att jag måste ta det lilla lugna, och jag vet att jag ligger i riskzonen för att åka tillbaka i tratten om jag inte sköter om mig, men jag känner ändå hur jag börjat att hitta det fokus som jag så förtvivlat sökt efter under hela det här året.
Det ska bli underbart att komma igång med teatergruppen. Vi har fått en ny medlem istället för en som hoppade av igår, och den nya konstellationen av folk känns optimal. Människor som VILL NÅT, som SATSAR! Som är GENUINT intresserade.

Och jag har även ett annat, ännu lite hemligt projekt som bara Ida och en till vet om. Som jag tror kan vara början på nåt riktigt bra, ifall jag tar det lugnt och inte låter mig övermannas av frustrationsspindeln.

Kanske det kan bli en bra höst i år? Jag hoppas det...

Det jag egentligen tänkte skriva ikväll

2011-07-25T00:02:00.002+02:00

Det kändes närmast hädiskt att lägga in föregående inläggs text i ett annat inlägg, så jag valde att skriva det jag egentligen hade på hjärtat, så här, i ett nytt.
Jag har gråtit framför tv:n ikväll, och bakom tidningssidorna igår. Massakern på Utöya sökte mig verkligen. Saker som detta söker mig mycket mycket mer än saker berört mig tidigare om åren. Jag har tänkt på det en hel del, att jag blivit allt blödigare. Empatiskålen svämmar över ibland, och då ofta tårarna också. Mest är det för djur, människor bryr mig betydligt mindre, ska jag villigt erkänna.
Och det är inte den där vanliga vardagsempatin som vuxit heller.
Gråtande barn på stan väcker ingenting annat än irritation och ilska hos mig.
Gamlingar väcker mer, men Malmös pesnionärer är av ett ganska hårt virke och de man ser på stan vill man snarare akta sig för än krama på.
Djur vågar jag knappt se på ens, av fruktan att de ska se det minsta sorgsna ut, och om det kommer en haltande gammal tax nerför gatan river det i hela mitt hjärta, även om taxen för allt jag vet kan må hur bra som helst, förutom vissa höftbesvär.

Skolmassakrar har fascinerat mig mycket, ända sedan Columbine. När den där finske killen flippade ut i Jokkela snöade jag rätt mycket på det.
Det som hände i Norge nu, var inte en skolmassaker, men det sökte mig på samma sätt som bilderna från bevakningskamerorna inne på Columbine High (YouTube)gjorde för några år sedan.
Det som slår mig när jag följer debatten om denne norske dåre, är att vi inte kan vinna mot honom. Han ville bli fast. Som min kloka mor påpekade när vi pratade om det hela idag; i och med rättegång och mediauppbåd kommer vettvillingen att få massor av möjligheter att sprida sin dynga högt och lågt. Liksom vid Mansonrättegångarna på sextiotalet, så kommer denna rättegång att leda till mycket debatt. Hjältekulter bildas, andra superidioter kommer att se honom som en martyr.
Vilket sannolikt var meningen.
Så nej, vi kan inte vinna.

Det är tankar som den som gör mig förstämd. Världen är illa ute, mina vänner. Inga Greenpeaceaktivister, Läkare med eller utan gränser, NATO-tanks eller bolda statsministrar kan göra något åt det faktum att allt kommer att braka rätt åt helvete vad det lider. Troligtvis inte under min livstid, gudbevars, men det kommer inte att dröja mycket längre än så.
I ett halv decennium har realister sagt att det är modigt och samtidigt galet att sätta barn till den här världen.
Jag är bestämt av den åsikten numera. Vi har inte många generationer kvar här.
Och enligt min uppfattning är det lika bra.
Vi har inte gjort annat än att förstöra det här stället sedan vi kom hit. Oavsett om man vill läsa Bibeln eller checka upp Darwin, Bamse eller vilken jävla hobbyanalytiker som helst. We're doomed, och det är rätt åt oss.

Så jag säger: vi kan inte rädda det här klotet, men vi kan förlänga vår tid här, så att åtminstone några fler generationer kan få andas, skita och dö en hyfsat fridsam död här.
Tyvärr är det svårt, när bara ca 5 % av världens befolkning orkar bry sig.
När de resterande 95 % fortsätter köra jättebilar ministräckor, göra utsläpp, massmörda djur som inte ens äts upp, bygga flådiga byggnader istället för att restaurera och bebo det som står tomt, skydda brottslingarna istället för offren och därmed låta dårarna löpa amok bäst de vill, och konsumera sig till passivitet. Om de inte slår ut sina resterande hjärnceller med hjälp av legalt knark som alkohol eller illegalt knark (ett hyckleri som gör mig magsjuk), och drar ut och våldtar, slåss och pissar på gatorna.

Jo, jag vet hur detta låter. Men en växande känsla inuti min själ har börjat resa sig i uppror mot allt detta. Jag är så fördömt TRÖTT på människor, och på människors egocentriska, destruktiva, tomma och fula existens.
Det är en av de bestående men jag har kvar efter min depression den här våren. Min utbrändhet, som det även kallas.
Jag älskar många. Min fru, min familj, mina vänner och mina djur. Typ alla djur, förresten.
Men mitt trötta förakt gentemot människan som art ser inga gränser.

Det finns så mycket vackert på den här eländiga planeten, det finns skönhet kvar. Det finns kärlek. Det finns rester av demokrati. Det finns solljus, penicillin och i vissa fall till och med fungerande bredband.
Efter att ha kravlat runt på grytans botten hela det här året, har jag den senaste månaden börjat att åter räkna mig till de levandes skara. Och tillsammans med misantropin som slagit rot så ordenligt i min själ, så har tiden i grytan även lämnat kvar mig med några färre lager hud.

Mina nerver ligger synligare än någonsin förr, och det känns lite som när man vait förkyld och nästäppan äntligen släpper. När man rusigt drar in några friska befriande andetag och känner lungorna fyllas med luft som faktiskt luktar något.
Mycket som varit viktigt har helt försvunnit från min agenda. Det som stannat kvar, har å andra sidan vuxit sig viktigare än nånsin förut.
Saker jag ser, fastnar hårdare, dofter och smaker och ljud har skruvats upp flera snäpp.

När jag satt på badkarskanten i eftermiddags och drog kattborsten genom pälsen på en överlycklig, närmast dreglande Zombie, såg hans uppåtsträvande mungipor, hans förtjusta bärnstensögon som vände sig ut och in i borst-extas, kände hans kärleksfulla buffningar och hörde det dova spinnande inifrån hans kropp, så fylldes jag av en kärlek och en lycka som var så stark att tårarna steg mig i ögonen.

Det finns skönhet kvar, det finns bra saker och sånt som är värt att kämpa för.
Det tyckte ungdomarna på Utöya också.

Nattankar

2011-07-24T23:55:00.003+02:00

Det finns en låt av Röda Bönor som heter "Nattankar". Den kom bara för mig när jag skrev rubriken till detta inlägg, och den är vacker, så jag tänker skriva ner den här. Bilden som hör till tog jag för några år sedan, på den dåvarande bussparkeringen på Nobelvägen. Den är framsidesbild för min roman "Fördämningar", som ni hittar jag www.vulkan.se.

"Sitter här och lyssnar efter ljud
som visar att det finns nån som bryr sig om mig
Knäppningar i en säng - nån vänder sig
Sedan tyst - åter knäpptyst.

Sitter här och lyssnar efter ljud
som visar att det finns nån som bryr sig om mig
Varför är jag kvinna och så stark?
Alltid stark.

Inte gråta över svek jag själv begår.
Blod och förintelse, men inte gråt.
Styrkan som lämnar mig i detta tomrum;
att ingen jävel ska behöva ta hand om mig.

Sitter här och lyssnar efter ljud
som visar att det finns nån som bryr sig om mig."

Personlig triumf

2011-07-24T13:40:00.002+02:00

Se på fan när han borstar sin gamla gris! igår blev jag färdig med manuskriptet till pjäsen för min teatergrupp! 50 sidor, plus rollbesättning och personlighetsprofiler för huvudrollerna. Jag blev så nöjd och glad att jag dansade runt rummet med Zombie, spelade lite luftgitarr och log som en dåre.
Detta är, kan inte nog påpekas, en stor personlig triumf för mig. Det var så innerligt länge sedan jag fick ett kreativt projekt färdigt, och nu har jag skapat en hel teaterpjäs! Jag behöver nog inte förklara hur viktigt det är för mig att se att jag faktiskt HAR gåvan, förmågan och talangen. Och att jag har den KVAR. Ibland när jag öppnar kartongen med gamla block och skrivhäften från mellanstadiet och framåt, eller tänker på de våldsamma mängde brev och annat jag skrivit, så har jag fruktat att de produktiva åren är förbi.
Så tror jag inte längre.
Framför mig på skrivbordet ligger beviset för det, i form av femtio blanka sidor med svart text.

Jag kan.

terrorns offer i nordeuropa

2011-07-23T14:08:00.000+02:00

Gamla facebookmail...

2011-07-17T23:33:00.002+02:00

Ligger i sängen och lyssnar på fläktsurret, ljudet från trafiken på Lundavägen och Idas och katternas snusningar. Bara jag som inte sover. Jag ska egentligen läsa ett kapitel i The Secret, men låg och slösurfade i ifånen och came across gamla mailmappen på Facebook. Kan tyvärr inte radera från ifånen, och det önskar jag att jag kunde ikväll. För det jag läste gjorde tankarna både melankoliska och lätt nedstämda. Jag vill alltså påpeka att där ligger mail ända sedan jag skaffade FB, typ 2007.
Det som slog mig var hur mkt som händer i ens liv hela tiden, som påverkar hur fortsättningen ska komma att bli.
Var vänder de små stigarna vi går in på? Vadfår dem att ta helt andra turer än de man tänkt, trott och hoppats?
Med vissa relationer jag haft - kanske i synnerhet vänskapssorten, för med flickvänner är det hela oftast så mycket mer konkret - så har det liksom tagit slut utan att jag riktigt fattat varför. Och i vissa fall av försök till medling, så har det bara tagit tvärstopp.
Ett ex och jag gjorde ett seriöst försök att vara vänner. Det var i vintras, 2010.
Det verkade bra först, men gick inte. Och eg. vet jag inte vad som hände. Jag skulle vilja ha en rewindknapp, och en pauseknapp på alla de där gamla VHS-banden i mitt minnesarkiv, så att det skulle gå att gå tillbaks, stoppa bandet och se exakt var det vände.

Vissa människor prövar man som om de vore en sko. Vi verkar inte helt kompatibla, men låt oss prova! Sedan tror man att skon passar, men en dag är det ett litet skavsår där. Eller så går snöret bara av, och man kastar in skoparet i garderobens svarta hål och glömmer bort det hela.

Jag får allt svårare att avfärda gamla lösa trådslut. Även de som jag inte ens har nåt reellt intresse för. Det är bara trådändan som retar mig, i allt sitt dinglande.
Mitt inre är en malström av känslor, och jag guppar som en hjälplös kork på ytan. Låter mig föras än hit, än dit.
Det är tröttsamt.

Jag önskar verkligen att det gick att radera mail på facebook från ifånen.

Open Wide

2011-07-11T12:40:00.002+02:00

Sådär. Nu har jag öppnat bloggen igen. Det känns som att det är roligare att blogga när det finns en större chans för en större publik, liksom. Och egentligen är jag ju rent principiellt emot låsta bloggar. Vi får se när skolan börjar i höst, om jag känner likadant då. Om inte, så finns listan kvar i bloggservern, över de som fick lösenordet, och jag kan lätt switcha tillbaks.

Jag har just pratat med vårdcentralen och bett att få min remiss till Spira förlängd. Det känns som att samtalen med Elena är en alltför viktig tråd att hänga fast i, för att jag ska kunna släppa bara sådär. Och nu ska jag vänta i en vecka på att VC ska höra av sig. Det känns bra, som alltid när jag gjort något som tar emot lite, och som jag vet är viktigt. Precis som att jag just tog ut alla lösa recept jag fått eller rivit ut de sista tio åren, och satte fast dem i kokboken med ordentliga gem så de inte faller ut varenda gång jag tar ut boken för att slå upp receptet på pannkakor eller muffins. :)
Det har jag tänkt görai åratal, men det tog av nån anledning emot.

Jag känner att jag laddas nu, som ett återladdningsbart batteri. För varje dag återfår jag lite mer av min energi och lust till saker. Igår kväll, när Ida och jag tog vår kvällsprommis, så sa jag till henne att jag nu, efter månader, äntligen kan och vågar säga att jag mått bra, varit glad, en hel dag. Utan att för den skull känna att jag jinxar det.
Bara en sån sak.

Den här sjukskrivningen har varit enormt nyttig, bra och utvecklande. Jag kan inte säga annat än att jag haft tur; med läkare och institutioner, med människorna runtomkring mig och med min arbetsgivare.
Jag är jävligt tacksam helt enkelt!
För att allt flutit bra, för att jag getts den tid jag behövt och för att utredningar gjorts och terpi utdelats.
För Ida, som varit där för mig hela tiden, trots att jag kanske inte varit universums roligaste flickvän.
För katterna, som gett mig så innerligt mycket i form av sin blotta, luddiga existens, sina galenskaper och sina mjuka gosiga kroppar.
För min älskade mamma, som ställt upp så mycket mer än jag vågat tro, och som lyssnat, släppt in mina tankar och gett mig råd och stöd. Fastän det måste vara jävligt jobbigt att se sitt barn må dåligt.
Och för alla andra förstås, vänner, kollegor och mina nära.

Nu ser min vardag ut mest så här: jag sover. Jag skriver på manuset. Jag läser, dels Mansonböcker, dels "The Secret". Jag tänker, och detta på helt nya sätt, mer konstruktiva, mer positiva, mer kreativa, mer livsbejakande. Jag lär mig ett nytt sätt att vara helt enkelt. Utan att för den skull vara någon annan än jag.
Jag ser på film med min underbara fru, och kramar på henne och katterna. Leker med kisepojkarna. Pratar med min mamma och med min syster Linn. Äter mycket frukt och bär, dricker mycket kaffe. Promenerar. Rensar i själen och i världen runtomkring mig.

Det är så det är nu, och för första gången på evigheter känner jag att jag börjar sluta fred med saker, börjar kunna slappna av, släppa ner axlarna.

Ingen utom jag kan kanske verkligen förstå, men detta är underbart.

2011-07-03T12:42:00.002+02:00

Huvva vad varmt och kvavt och äckligt det är idag. Jag var ute en snabb tur med cykeln; pantade flaskor och handlade på Kirsebergs COOP och sen till mammas lägenhet för att vattna lite och kolla läget. Och när jag kom hem igen rann svetten av mig.
Men jag måste likväl säga att jag tycker jag hanterar sommaren bättre och bättre för vart år som går. (Med hanterar menar jag att jag accepterar den, inte hatar lika aggressivt och faktiskt går utanför dörren.)
Nu sitter jag bakom nedrullade persienner och ämnar jobba med manuset. Klockan två är det tvättdax, och det ska bli intressant att se hur den nya torktumlaren är - och OM den är. Fan vet.

Nu har jag kommit en bit in i pjäsen - till scen 4 av planerade 20. Det känns som att det äntligen rör på sig lite, och jag ska i dagarna bränna en cd med Mansons musik och skicka till tjejen som ska vara musikansvarig.
Eventuellt har jag ännu en medlem på g - Sara Tågerud, en gammal vän som jag tappade kontakten med för typ 6-7 år sedan. Vi får se om hon är på, jag ska ta en fika med henne på onsdag. Det känns lite spännande, ska jag erkänna, jag har inte en aning om vad hon gör och vem hon är numera. Så mycket kan ha hänt, och hon är en av de få man inte kan hitta på facebook. Där har jag däremot både hennes storasyrra och pappa, och det var så jag fick tag i hennes email.
Hon tyckte att vi skulle ses så att jag kunde försöka övertala henne irl.
Intressant indeed!

Jag kämpar dagligen med självförtroendet inför pjässkrivandet. Emellanåt får jag frispel och känner frustrationsspindeln komma krypande upp över mina axlar, och då tror jag att det aldrig kommer att bli något manus, aldrig bli någon pjäs, eller att den ska bli så löjlig och usel att de andra inte kommer vilja spela den, eller ingen vilja se den.
Sedan lossnar plötsligt en liten, liten bit och det känns en darrande kort sekund som om det faktiskt skulle kunna funka.
Det var så länge sedan - för att vara jag - som jag skrev något riktigt, nåt som... blev nåt. Och det är viktigt för mig på mer än ett sätt att detta verkligen blir av.

Så jag hoppas.

Om stängda bloggar vs öppna

2011-07-02T14:52:00.002+02:00

Jag följer inte så många bloggar. Mest för att jag helt enkelt inte är tillräckligt intresserad av främmande människor, och de flesta tycka ju ändå bara blogga om idioturtråkiga saker som att vara småbarnsmamma, mode, bantning eller så är det psykfall som lägger upp bilder av sina skärsår och gruglar om hur synd det är om dem.
Eller också är det cancerbloggar/psoriasisbloggar/impotensbloggar eller andra empatiditon, som jag iofs förstår, men inte heller anser är särskilt roliga eller intressanta.
Jag har inte många bekanta som bloggar heller, så min lista över bloggar uppe i favoritfältet är kort. Micke, Helena, Therese, en gammal elev, och så ett par som jag kollar emellanåt för att det är så äckligt. Däremot har jag fastnat för en blogg, av en tjej som kallar sig Luppbrittaaset. Tjejen heter Jaqueline och bor här i Malmö tror jag, och fram tills nyligen lade hon upp sinnessjukt roliga och vassa blogginlägg om saker hon stör sig på, plus att hon la upp länkar till borderlinebrudar som bara bloggar för att få rulla i sin misär.
Det var urkul, tills hon slutligen blev så hotad av en massa nötter som läst och kommenterat hennes blogg, att hon kände sig tvungen att lugna sig, lägga om kurs. Fan, sa jag, och alla andra fans som gillar hennes vassa kanter och skarpa synvinklar. Röv, att folk ska sabba aånt!
Nu skriver hon mest om sina djur. Det är inte alls lika roligt. Och idag såg jag att hon trots detta FORTFARANDe får hat/hotmail! Anonyma dessutom.

Min blogg är låst sedan i våras. Egentligen gillar jag inte det, jag vill att fler ska kunna läsa den, men i typ mars bestämde jag mig för att jag ville vara säker på att elever och annat löst folk, inte kom åt mitt privatliv. Så jag bjöd in en massa av de jag vill ha som läsare, och låste bloggen för resten.
Det känns lite trist, måste jag säga. Men på det här sättet kan jag använda bloggen till det som den är menad - skriva öppet om folk och mig och annat, utan att behöva censurera.

Det är en knepig fråga.

Existentiellt värre

2011-07-01T20:16:00.003+02:00

Ida och jag kollar på Dexter, ev de bästa serierna USA producerat ever. Vi är snart klara med säsong 4 och har bokat säsong 5 från Amazon.com i Storbritannien. Den kommer i september, sedan måste vi vänta gud vet hur länge innan säsong 6 och 7 - Ida har hört att det kommer att komma sådana - dimper ner hos oss.
Vi har sett hela Cleo nu också, och när Dexter är slut måste vi hitta nåt mer. Helst nåt svenskt mög från stenåldern, det är nåt särskilt med såna...
Det är skönt med serienörderier, och en sorts trygghet i att veta att det finns en fiktiv värld som hela tiden finns där parallellt med ens eget liv. Jag funderar på att leta rätt på Carnivale på nätet och köpa hem, Emma och jag såg det och det var bättre än man kunde tro. Tror Ida skulle gilla det och jag vill se om det. Det är samma snubbar som gjort Twin Peaks som skapat den. Twin Peaks ja, det borde jag också se at some point... Hm.

Utöver serierna, så kan jag berätta att det där jobbet med stort J som jag var på intervju för, tja, det blev inte mitt. De ringde idag och sa det. Jävla helvetes skit, det där jobbet och jag vi... älskade varann!!! Det var the greatest love story never told, som de säger i Queer as folk. (Ja, vi har köpt och sett det också.)
Utbildare för Friends, region Syd.
Men nope, mitt CV var jättebra och jag hade massa erfarenhet, men tyvärr var jag inte förskollärare (????!!!!). Haaalllå - det visste de från början???
Och det var inte något som stod i annonsen att de sökte heller, så vafan... men men.

Klart jag blev ledsen och besviken, men jag hade redan känt på mig att det skulle gå så. Det var inte mitt break den här gången heller.
Och därmed är det Teknikprogrammet i Ystad som gäller även läsåret 2011/2012. Röv. Men men.
Min tro är ju att allt som sker har en mening, och jag ska nog se till att få fatt i den meningen snart också, bara jag slutat gräma mig.

Min KBT-terapeut Elena säger så kloka saker. Och jag vill inte att nästa veckas session med henne ska vara den sista. Jag måste få mer KBT, det har ju precis börjat fästa! Galet att avsluta nu!!! Ska prata med henne om hur man ev skulle kunna gå vidare. Min remiss hos dem tar slut nu, och om jag skulle kunna få en ny av min läkare så skulle den iaf inte kunna sättas i verket förrän tre månader efter att den här avslutats, vilket skulle innebära typ oktober. Det är för långt dit. Hm.

En klok sak som hon säger - det var hit jag skulle komma - är iaf att om det här jobbet inte blir mitt - det ÄR det inte det optimala för mig. Jag tror att vad hon menar med det är att det alltid är bäst som sker, och att nåt ännu bättre är menat för mig. vad nu det skulle vara. :/
Men jag har kommit på att det finns en hel del prakriska fördelar med att det fantastiska jobbet på Friends inte blev mitt nu och det är:

1. Att jag skulle få resa och jobba på ett så oregelbundet sätt att det skulle bli svårt med teatern i höst.
2. Och även med hunden vi ska skaffa nästa vår. Och jag hade knappast kunnat räkna med ett sommarlov 2012 heller, vilket vi planerat ska gå mycket åt att trimma in vovven.
3. Vi planerar ju att börja bospara i höst och börja leta efter ett torp att bo i, och det är tillräckligt knepigt att hitta ett med smarta pendelmöjligheter till Malmö och Ystad - att hitta ett med pendelmöjligheter till, tja, ALLT, vore--- ääännu svårare.

Så, när man tänker rätt på saken - de praktiska saker jag vill ha nu; hus på landet, hund och teatergrupp - skulle inte funka att skaffa sig om jag skulle fara runt södra Sverige som antimobbare.

Hm. Jag tror jag slutat gräma mig nu faktiskt. :)

2011-06-28T20:27:00.002+02:00

Nu har det gått sådär lång tid sedan sist jag bloggade igen. Inte för att jag mår dåligt den här gången, tvärtom känner jag hur mina krafter mer och mer återvänder till mig. Det finns nog inget enkelt svar på hur det går till, det är en blandning av flera olika skäl. Sjukskrivningen och lovet som gett mig lång välbehövlig vila. KBT:n på Spira - och då menar jag samtalen, den tramsiga avslappningen känns totalt poänglös. Men samtalen är RIKTIGT bra! Synd att det bara är ett kvar. :/ Det känns som att den här behandlingen är en sån där jobbig kort starter som man kan få av vissa dataprogram när man köper ny maskin. Som funkar ett tag och sen måste man köpa en massa licenser och skit för att fortsätta få ha det. Men en hel del viktiga insikter har jag fått. Tyvärr känns det för stort och ömtåligt för att förklara.
Jag upplever det ofta så numera med saker - att jag skulle önska att jag kunde berätta vad jag känner, vilka insikter som formas i mitt huvud. Men det går inte riktigt. Det är lite därför som bloggandet går så segt också.
Vi får se om det går över när jag är helt frisk. I'm getting there. Slowly but still...

Jag är en gift kvinna numera! Det var en finfin dag med finfina människor och en soft kväll med bara frugan och jag och katterna - precis som vi ville ha det! Pizza, film och kärlek. Perfekt.
Smålandsvistelsen var också en hit, och en lugnare mysigare bröllopsresa kan man knappt föreställa sig. Lowcore, som vi vill ha det.

Vad mer just nu? Jo, jag har rott ihop en teatergrupp! En märklig samling bekantskaper, och jag har just börjat på manuset. Jag tror detta är bra. Mycket bra kan det tom bli med lite tur.

Och jobbet... ja, jag väntar....

Svara på nya enkäten ALLA läsare!!!

2011-06-17T17:44:00.001+02:00

Kolla in enäten i högra hörnet - och svara!

Det drar ihop sig...

2011-06-16T12:45:00.003+02:00

I övermorgon är det dax. Lappen från Stadskontoret, som sitter på kökets anslagstavla, stirrar peppigt och skuttigt på mig och liksom kittlas när jag snegalr på den: TID FÖR VIGSEL!
Jag skola ingå i det äkta ståndet, göra en ärbar kvinna av Ida och blablabla. :)
Fast enligt de skrifter som uttrycker sig så, typ Bibeln, så är det här ståndet säkert inte äkta och Ida eller jag inte ärbara. Flatäktenskap. :)

Det verkar som att det kommer att regna och jävlas, så picknicken är förvandlad till fika i carporten hos mina vänenr Lena och Krister, som lyckligtvis bor precis vid parken där vi egentligen tänkt vara. Lusen gör tårtor, och Socker gör det riktiga arbetet; hon är koordinator och sköter all kontakt och planering. Det känns tryggt, och jag är innerligt tacksam.

Jag gifter mig i övermorgon. Det kommer att stå "gift" som civilstånd i mina papper och filer och folkbokföring. Ida kommer att ha samma efternamn som jag.
Ida Lundström. Fiiint!!!

Det har tillkommit gäster som vi inte tänkt, och nu ser gästlistan ut att vara 33 eller möjligen 34 vuxna plus två småbarn. Yikes. Det känns fortfarande lite för mig som att jag hellre hade vigt mig i smyg och sluppit allt bök. Men nu blir det så här, och tack vare Socker, Lena och Lusens bakning blir det ofantligt nimt.
Mitt jobb har skickat blommor.

Efter picknicken ska Älsk och jag käka middag och se lars von Triers film. Söndagen blir det städning och packning och förberedelser inför måndagen - då vi äntligen åker till Smauulann! :D

Ida jobbar nu, men det är sista dagen före hennes lilla ledighet. Sedan har vi vi.tid ända till söndagen efter midsaommar. En dryg vecka. Därefter börjar hennes sommarvik och det blir ös för henne. :/

Själv går jag och väntar. Väntar på Telefonsamtalet...

På bilden idag: Katterna tycker att blommorna från jobbet är deras.

När man vill ha något så intensivt...

2011-06-15T11:39:00.003+02:00

Jag har aldrig velat ha något så mycket som det jobb jag var på intervju för i måndags. Jag hatar att jag vill det så intensivt, för besvikelsen när jag inte får det, kommer att sträcka sig långt över trädtopparna.

Inlägg 800!

2011-06-12T11:58:00.003+02:00

Se på fan när han borstar sin gamla gris - detta är det åttahundrade inlägget i min blogg! Det hade nog varit betydligt mer om jag inte hade haft den här trötta, hängiga våren, för jag har verkligen varit usel på att blogga de sista månaderna. Men, skam den som ger sig; 800 är bättre än till exempel 200. Bara en sån sak.

Jag sitter med nykolorerat huvud i köket, det är förresten nykolorerat lite varstans på mig, den blåsvarta färgern är som klister, supersvår att få bort. Det är därför jag färgade mig redan en vecka före bröllopet - för att ge fläckarna en chans att försvinna. :) There WILL be cameras.
Igår var jag på Wilmers namngivningsceremoni hemma hos Moa och Daniel på Sergels väg. Fick träffa Moas underbara mamma, och hade turen att få sitta med henne vid bordet, så vi fick faktiskt pratat betydligt mer än vi vanligtvis hinner. Ylva har känt mig sedan jag var valp, hon jobbade ett tag på den förskola där Moa och jag möttes; Västerbo i Eslöv. En historisk plats av många skäl.
Men gårdagen var det! En mysig ceremoni med bara familj; Moas föräldrar med respektiven, en av Daniels svägerskor med barn, familjen Mansén själv förstås, och så jag.
Smörgåstårta, hembakta kakor, kaffe, diskmedelsläsk som hade en strykade åtgång, liten poesiceremoni på gräset och ja, en trevlig eftermiddag.
Sen fick jag för mig att jag skulle GÅ hem de typ 6 kilometrarna i mina nya vinröda Converse, men hade glömt att det känns mindre trevligt i nya oingångna dojjor.
Det var en varm, trött, gnällig jag som kom hem. Kvällen tillbringades sedan liggande i soffan med lite frukt och juice och film.

Nu har mamma varit här på spontanbesök! Blev en paus i skrivandet. Hon hade promenerat hela vägen till växtcentrat i Åkarp, och köpt jord och annat till sin balkong, och var hungrig och kaffesugen. Hon har just börjat sin semester, vilket innebär otaliga projekt. Hon är därför extra glad för sin splitternya lägenhet. Ny lägenhet = mycket pyssel och fix. Perfekt.

Jag har en viktig dag imorgon. Extremt viktig. Och jag vill inte outa exakt vad det är jag ska göra, men ni kan väl tänka på mig klockan 16:00 i alla fall?
Förs är det tidigt möte på Spira kl 9, sen kl 16 Det Viktiga och så ska Ida och jag till Lena och lämna alla bröllopsattiraljerna för picknicken på kvällen. Mohahah.

Förberedelsedax. Vi hörs.

2011-06-10T12:29:00.002+02:00

Vaknade på ett konstigt humör idag. Känner mig orolig, rastlös och nervös inuti, men det finns inga reella "hot" som skulle kunna tänkas vara rimliga anledningar.
Humöret började iofs kännas vankelmodigt redan igårkväll, men ibland har man tur och det har försvunnit när man vaknar morgonen därpå. Inte idag. :/

Mina småtroll tar förresten studenten idag. Simon skickade ett sms i morse med en gruppbild på hela högen, och ett vi "Vi älskar dig!"
Sånt gör en rörd.

Kanske är det så, att det är de vanliga studentveckokänslorna som rör sig? För jag mår aldrig bra på studentdagen, den gör mig alltid illa till mods.

Sexy Sadie

2011-06-09T13:40:00.000+02:00

Sadie G, she's crazy, see?

2011-06-09T13:13:00.002+02:00

Jag kom för tidigt till Spira i tisdags, och blev sittande på muren utanför och lekte med Iphonen (gud välsigne den) en stund. Eftersom jag fortfarande är maniskt besatt och fascinerad av Charlie Manson, The Family och the Manson Girls, speciellt Susan Atkins, så youtube:ade jag lite på henne och hittade av en händelse en video med The Alkaline Trio, som tydligen gjort en låt om henne; "Sadie", som hon kallades av Charlie. Den visade sig vara skitbra, och när jag åkte hem efter avslappningskursen hade jag redan laddat hem den till Iphonen (gud välsigne den) och repeatade den hela vägen hem.
För att återigen bevisa hur perfekt min flickvän är för mig, så visade det sig att Ida hade lyssnat på Alkaline förut och hade en del låtar med dem! Ödet, ödet...

Nördandet fortsätter. Jag har köpt Sadies självbiografi från England, och även en Mansonrelaterad film, som ska fokusera på henne; "Manson Girl" tror jag den hette.(Gud välsigne Amazon.com.uk)
De lär komma nästa vecka, och under tiden jag väntar youtube:ar jag intervjuer med Sadie, har hittat mängder av gamla klipp och råfilm som några som kallas sig Backporch Tapes lägger upp, som handlar om Manson Family.
Och så har jag börjat läsa Mansons självbiografi, och den är faktiskt riktigt bra skriven, mer lättillgänglig än den tjocka tegelstenen om honom, "Coming Down Fast", som jag läste i våras.

Jag undrar om jag är lite aspergig.
Men att snöa in så här på företeelser eller personer, är något jag sysslat med ända sedan jag var liten.
Det har varit ABBA, särskilt då Agnetha Fältskog, det har varit tv-serien "Beauty and the Beast", det har varit karaktärerna i "Dom kallar oss mods", särskilt Stoffe, Ted Gärdestad, författaren Caroline Kraus, och för några år sedan lade jag orimligt mycket tid på att snoka rätt på vad som hänt med alla Astrid Lindgren-ungarna.
Och detta är bara axplock, det finns många fler exempel...
När jag hittar något/någon ny att obsessa över så går jag verkligen så djupt in i det jag kan (gud välsigne Internet), och det tacksamma med att det råkar vara Charles Manson och hans familj nu, är att det finns massor.
Tyvärr finns inte så många av böckerna här i Sverige, men, som sagt, Internet är bra...

Idag är det ett ruskigt oväder och jag njuter av att inte behöva gå ut. Det är avslutning för ettor och tvåor på jobbet idag och imorgon tar alla våra treor studenten. Det är FRUKTANSVÄRT skönt att slippa allt det där i år.
Jag låg och drog mig till 10, kikade på katterna som sov på golvet bredvid mig, och åt sedan frukost i soffan med några avsnitt av "Mia & Klara". Och nu sitter jag i köket igen, och nu kom Ida hem från jobbet. :D
Jag ska göra egna köttbullar ikväll har jag bestämt, med fullkornspasta till blir det toppen. Igår var jag på IKEA med mamma när hon slutat jobbet, och hjälpte henne handla hem en del saker till hennes nya lägenhet.
Imorgon ska jag dra ner på Entré och Athletic Foot och köpa nya Converse, jag fick min lilla skatteåterbäring idag nämligen. Blir röda i år. Om jag inte hittar nåt ännu bättre. Typ gröna.
Och sedan ska jag till biblan med mamma.
Lördag är det Wilmers namngivningskalas, med bara familj, och i egenskap av moster räknas jag dit. Älskling ska till Helsingborg hela helgen, för hennes syrra gifter sig och så fyller hennes mutti år.

Små praktiska moment varje dag, alltså. Och lite intellektuell stimulans i form av läsning, försök till skrivande och så nätnördande. Vad gäller boxnörderiet är vi inne på andra säsongen av Dexter.

That's life, nu. Och om en vecka är jag en gift kvinna!

Faktiskt.

2011-06-07T12:04:00.003+02:00

Jag har tagit ut laptopen i köket, för det är svalare här. Och av någon anledning kan jag inte skriva vid skrivbordet just nu, det tar bara stopp. Det var likadant på Östervärnsgatan; när jag släpade ut datorn i köket gick det bättre. kan just fråga sig varför...

Dagen so far: sov till nio. Skrev Spiradagbok. Gick upp, bäddade, tvättade mig och käkade frukost medan jag läste Mats Jonssons "Pojken i skogen". Ringde vigselexpeditionen och förklarade att jag inte heter Anna. Ringde 3 och bråkade om vårt taskiga bredband. Plockade dammtussar. Skrev på en ebtygskatalog som skickats hem. Kollade buss till Västanväg, ska till Spira idag nämligen. Tog ut laptopen hit, och här sitter jag nu.

Igår kom ett mail från min arbetslagsmamma, Ruth. Hon ville veta hur jag mår och sånt, och jag skrev ett ganska utförligt mail om vad som hänt sedan sist. Vet att det är vad hon vill ha. Och för er som läser, jag vet inte hur många ni är just nu, men jag vet att jag sedan gammalt har en läsarskara på mellan 10-15, så kommer här en liten lägesrapport.

Jag mår bättre, ja. Faktiskt. Jag har förlikat mig med att det kommer att bli Sydskånska ett läsår till, och att det innebär ännu ett år med astidiga morgnar, Fånetrafiken och allt vad det innebär.
Men eftersom tjänsten i år kommer att se SÅ mycket bättre ut, och jag kommer jobba 75 %, så känns det okej. Faktiskt. Inga yrkesförberedande program i år, bara teknikelever. :D Arbetslaget kommer att se annorlunda ut, och lokalerna är nya. Den nya läroplanen kommer också att ge en hel den fräsch input. Ny rektor igen, vi får se hur psyko denna är. Kommer att sakna Ronny. Faktiskt.

Jag drömmer inte mardrömmar i samma utsträckning längre.
Fast häromnatten var det ännu en ångestdröm om Det Döva Exet i Dalby. Och natten därpå en om att en lärare låst in en massa folk, bla mig, i en stuga och satt eld på den. Jag räddade mina föräldrar, Ida och katterna.
En problemlösardröm var det. En dröm i vilken jag resonerar med mig själv och på ett omedvetet plan får min hjärna att lugna mig.
Jag har inte panikångestattacker mera. Jag andas bra. Sover bra, även om jag somnar sent.

Börjar få styrsel på framtidsplanerna.
Ida säljer sin lägenhet i Hbg i höst, och sedan det är klart ska vi ta kontakt med banken, börja bospara. Vi ska köpa ett litet hus på landet, har vi bestämt. Inget stort, inget fancy. Inga miljonkåkar. Nåt i stil med en vinterbonad sommarstuga, gärna med två våningar, men helst med flera små rum. Trädgård, gräs och skog omkring. Bra pendlarmöjligheter så jag kommer till Ystad och hon till Malmö. Sen ska hon försöka få jobb i närheten.
Hon börjar få mer konkreta idéer om vad hon vill göra också, och det är så roligt!
Vi ska ha en egen liten kåk att pyssla om, och vi ska ha mer djur. En hund. Kanske några fjäderfän, kanske en gris. En långhårig katt åt Ida. Vi får se. Vi ska ha ett arbetsrum, där vi ska fortsätta jobba med våra böcker.
Inga grannar, inget stök, tyst, lugnt och naturen nära inpå. Så vill vi ha det.
Så SKA vi ha det, inom en överskådlig framtid.

Det som är jobbigast för mig fortfarande är att jag inte får igång mitt skrivande på allvar. Att jag fortfarande har såna problem att fokusera, välja en idé och hålla fast vid den. Jag har för många, jag har fan hur många som helst! Men hur få ner dem på papper?????? Frustrationen gör mig vansinnig!

Det jag känner att jag vill ha, behöver, letar efter - är styrsel. Ett roder, en röd tråd. En väg att gå, som leder framåt. Nu hoppar jag som en jävla groda från stig till stig, väg till väg, dike till dike. Kommer varken fram eller tillbaka.
Vad Spira ska kunna hjälpa mig med vet jag inte riktigt, deras avslappningstrams är ingen hjälp. Mötena döremot är bra!
Om läkaren i september kommer på att jag måste käka sköldkörtelmedicin så okej, men det kommer inte heller att ge mig en karta.

Kartan måste man göra själv. Så är det bara. Ingen terapi eller medicin kan hjälpa en med den. De kan stötta ens förmåga att rita den, men själva ritandet är alltid upp till en själv.
Jag är van att klara mig själv, min väg har aldrig varit den breda. Den naturligt utstakade väg som de flesta går, är inte för mig. Det har jag vetat sedan jag var liten. Men de sista åren har jag åkt så vilse, och nu har jag äntligen börjat hitta fast mark för mina förvirrade fötter.
Börjar, hur klyschigt det än låter, förstå vem jag är.
Faktiskt.

Människor...

2011-05-23T10:49:00.002+02:00

Misantropin frodas och gror som en riktig mossfäll. Just när jag tror att människor inte kan bli mer irriterande och egotrippade och korkade, så PANG! tar de en med överraskning. Eller nåt. För egentligen blir man inte ens överraskad längre. Bara trött.
Även genom andrahandserfarenheter slår den till som en knytnäve i solar plexus; påminnelsen om hur föraktansvärda människor faktiskt kan vara.

En annan insikt som klättrat upp på min rygg som en liten apa och knackat mig i huvudet är hur stor min beskyddarinstinkt över Ida är. Hon är en vuxen, frisk människa, kapabel att klara sig själv på alla vis, men det hindrar mig givetvis inte från att bli rosenrasande när hennes gränser och integritet kränks. Jag tror bara beskyddarkänslorna för min mamma och de allra närmaste vännerna kan mäta sig. Innersta cirkeln, sluten och fast: mamma, Ida, Moa, Linn, Lusen och Socker. Och givetvis katterna och alla andra djur.

Vi hade iaf ett fint och bra samtal innan hon somnade igår kväll, och saker känns så bra mellan oss som saker bara kan, i en värld där man inte kan låsa in sig i en avlägsen stuga tillsammans och bara slippa allt och alla.

Det doftar klippt gräs i vår lägenhet, Svettletten klipper här utanför. Jag var uppe tidigt och satt och köade en timme på vårdcentralen för nya blodprov, och var extremt nära att starta The Malmo Fake Leg Chain Massacre på den förbannade pensioarmén som invaderat provtagningsenheten och satt och socialiserade högljutt och irriterande...
Sen hem och äta och nu ska jag snart sticka ut några timmar. Telefondate med Linn klockan ett, men det kan ju skötas utomhus med, om så behövs.
Träffa Socker imorgon.
Mina fina vänner. Bäst, är de.

Ettårsjubileum av första dejten imorgon...

2011-05-22T20:58:00.001+02:00

Så här skrev jag i bloggen efter att ha haft min första dejt med världens mest underbara tösabit, förra året:

"Lördagen var den bästa på mycket mycket länge!Idag är jag trött, solbränd i ansiktet, lite öm i fötterna och mycket nöjd och glad. Jag hittade Grisen på centralen vid tjugo i ett, och sedan blev det maratonprommis längs Ribban och ut mot fälten, och så hamnade vi i småbåtshamnen på Limhamn innan vi trötta vände tillbaks och satte oss i Pildammarna och fyllde på energireserven med tonfisksallad, Loka och kaffe - med sugrör förstås!:P

Efter några timmar började vi frysa och då gick vi hem till Skrutthuset och Gris fick möta mina älskade kattmonster.Hon ville se Puck med, så jag lurade ut åtminstone halva honom med en gurkbit.

På något övernaturligt sätt verkade klockan hoppa över två timmar mellan varje gång vi tittade på klockan, och när vi till sist var så trötta att vi insåg att ett helsingborgståg var det rätta alternativet var hon en bra bit över midnatt.

Gris på buss och Troll hem, och efter ytterligare en och en halv timmes Gris-sms:ande och nedvarvning i soffan somnade jag med katter överallt och ett nöjt leende."

Sedan blev det fortsatt intensivt sms:ande, msn:ande och mailande, och så sågs vi igen. Jag tror vi blev ihop på tredje dejten. men jag var förälskad redan efter första.

Hon blev min sambo i november, och om mindre än en månad blir hon min fru.

Hon är bäst. Vi är bäst.

Jag älskar dig Ida! <3

Fuck it

2011-05-21T18:52:00.001+02:00

Idag blir det inget bloggande. Det är en skitdag. En ner-dag. En rövhålsdag.

En historisk dag

2011-05-17T12:46:00.003+02:00

Det är en historisk dag idag. Min far har, efter fjorton år och säkerligen en hel del kämpande, både med sig själv och sin fru, kommit ut som gayförälder. Dvs, han har inte skaffat sig en tröja med texten "Stolt förälder" eller anmält sig till Pride 2011, men han har bjudit in BÅDE mig och Ida till hans och Maries födelsedagstjosan. Jag försäkrade mig speciellt om att hon också var medbjuden, för jag är inte intresserad av att skapa några obehagliga situationer för varken henne eller mig själv, och då svarar mannen att "Självklart är hon bjuden, varför skulle hon inte vara det?"
Han lägger också till att han gillar Ida och att hon är en "kär och rejäl tös". När jag påpekar att Emma, min fd sambo, aldrig bjöds med, så mumlar han nåt om att det är en annan sak. Jag vet inte riktigt varför, och säkert inte han själv heller, men det spelar faktiskt ingen roll. Emma är historia, Ida är nu och framtid.
Så självklart ska vi åka till Höör. han blev jätteglad när jag sa ja. Och det ska bli så fantastiskt skönt att få ha med min respektive, för en gångs skull inte vara den enda som inte har med sin andra hälft dit.
Jag är stolt över min fru, och vill givetvis visa henne, även för de människor som inte är så viktiga - dvs Maries familj.

Man kan tycka att detta inte är nåt att hurra för, att det är saker som borde vara självklara. Men let's face it - det är det faktiskt inte. Och de som känner min pappa - och hans fru för den delen - vet att det krävts en hel del inre verksamhet för honom och även en hel del jobb med frun, för att nå hit.
Bara det faktum att jag ska gifta mig med en kvinna nu i juni har säkert förorskata en del vågskvalp i ankdammen.
Men han har gjort det. Äntligen, efter fjorton år och mer ändå - står han upp för sin dotter.
Det är stort.

För några år sedan skickade jag honom ett brev som rev upp rötter och sår och blottlade mycket som varit fel under min uppväxt med honom och henne. Det har tagit skruv. Ibland måste man välja sida. Och efter tjugo års förnedring gjorde han äntligen det.

Nu är vår nya spis installerad och jag ska gå ut i köket och lära känna den. Vi ska kalla den Evert.

På bild idag: min far, den lille gnomen.

Midnatts-nynn...

2011-05-15T23:49:00.002+02:00

Det är snart midnatt. Ida sover i vårt mysiga sovrum, och jag sitter vid skrivbordet med två sällskapssjuka trötta kattpojkar framför mig på bordet. Ajax nynnar på sitt karaktäristiska sätt emellanåt och Zombie tvättar sig på sitt extremt noggranna och metodiska vis, strå för strå. Han är lite OCD, mammas pojke.
Ljudet av kattunga mot pälsig tass är det enda som hörs, förutom tangentknattret.

Min mamma har nu flyttat till sin nya fina lägenhet, bara fem minuter från oss. Stor tvåa med inglasad balkong på sjätte våningen och med nyrenoverat badrum med kar. Flytten gick svinbra. Min psykolog och numera goda väns man och son bar och mammas arbetskamrat Charlotta och jag var uppe i nya lägenheten och tog emot, organiserade och packade upp. När mamma kom efter flera timmars hårt men roligt arbete, så hade vi i princip packat upp hela hennes hem! När Krister och Pontus var klara var det en stund då alla befann sig i lägenheten under trött men muntert samtalande. Det slog mig ett ögonblick vilken extremt udda situation det hela egentligen var.
Det slår vilken intrig i vilken Lars Norén-pjäs som helst, att se sin mamma och sin psykodunamiska psykolog sedan sex år, sitta bekvämt utsträckta i varsin fåtölj under muntert samspråk, medan psykologens make och tjugoåige son hakar av en köksdörr för att få in ett bord genom den. Herregud...

En liknande känsla fick jag då jag och Teater Norm spelade upp min pjäs "Ta vad man kan få?" i Studiefrämjandets lokaler för några år sedan, och före föreställningen stressade jag runt och pratade med de besökare som var "mina". Då utspelade sig denna lilla sekvens:
Jag, ska presentera de församlade för varann, alla har de kommit för att se min pjäs:
-Jaha, detta är mina elever Emma och Mikaela och deras mammor... detta är min psykolog och detta är min mor. Ehum.

Haha... :) Mamma och även min fd flickvän, har sagt att jag har en osedvanlig förmåga att föra samman de mest oväntade folkgrupper. Jag tror de har rätt.

Charlotta och jag hade jättekul ihop där uppe, trots slitet och bestämde oss för att ses och fika eller nåt annat. Roligt när det händer; att nya bekantskaper visar sig vara så lyckade.

Älskling har varit hos familjen i HBG ett dygn och när jag vaknade i morse (vingbruten och med vansinnig huvudvärk) åt jag frukost med Zombie och gick sen hem till mamma igen, för att hjälpa henne några timmar till. Resultatet blev kanon - lägenheten är helt klar, förutom tavlor och de grejor som är Bengts och som ska kopplas in och sånt.

Jag har flera gånger fått förslaget att utlysa mina tjänster inom organisationsområdet, både av kompisar och familj och annat. Efter mammas flytt känns det så igen. Organisationsakuten? Hm...

Den här veckan är det inte så mycket inplanerat för mig. Ida ska jobba en del och till HBG igen på lördag. Jag kanske tar en sväng hem till Moa och småpojkarna en dag, annars ska jag försöka återgå till att ta det lugnt. Det har blivit mycket för mig den här veckan som gått, och jag är trött.
Ida har bara framsidan kvar på vår första barnbok, sedan ska vi scanna och dona och göra iordning manus för att skicka till de barnboksförlag jag valt ut. Vill idioterna inte ha den så ger vi ut den själva. Vi har redan uppåt tjugo exemplar bokade. Manuset till uppföljaren är redan klart och en tredje är planerad.

Imorgon blir det tvätt. Men nu sover pojkarna och jag börjar känna att den här helgen tar ut sin rätt. Ska gå in och krypa ner bredvid kvinnan jag älskar och lyssna lite på nån talbok innan jag försöker somna.

Godnatt.

Senaste sjukskrivningsnytt

2011-05-11T21:17:00.000+02:00

Den senaste månaden har jag fått många viktiga fördomar krossade.

1. Akutpsyk = Inte så illa som det låter.
2. Läkare = Vill inte bara pracka på en antidepressiva och anna skit.
3. Företagshälsovård = Inte en hemlig spion för arbetsgivaren.
4. Alla handläggare på försäkringskassan är inte onda.
5. Man dör inte av blodprov.

Facit: Jag har blivit fint bemött av alla läkare, sköterskor, blodprovare, företagshälsovårdare och ingen har föreslagit att jag ska äta knark mot min utbrändhet. Min försäkringskassehandläggartant, Inga-Britt (tror jag) som jag pratade med idag var toppen! Och pengar ger de mig också!

Spira arbetsliv. Wow säger jag bara. Om två veckor börjar jag deras behandlingsprogram. Jag ser enormt mycket fram emot det.

The Ripper

2011-05-09T11:30:00.002+02:00

Det är jag som är The Ripper. Jag har börjat låna en massa talböcker på biblan för att sedan rippa dem i datorn och överföra dem till mi mp3. Av nån sjuk anledning vill Iphonen inte göra sånt, utan där måste man ladda hem nån kostbar app med abbonemang i nån jävla bokklubb för ibooks. Inte jag, inte. Jag har alltid haft svårt för böcker som ser tjocka ut, svårt för att orka med dem alltså. De är ju de finaste. John Ajvide Lindqvist är en författare som jag har ett hatkärleksförhållande till. Han skriver fantastiska historier - men är så jävla pretto att man vill spy. Dubbelt. Nu har jag iaf lyssnat på hans "Lilla Stjärna" och den var RIKTIGT bra. Fast jag vet att när jag är i en period då jag inte mår helt bra, så sätter böcker jag läser mycket större avtryck i min själ och mitt hjärta än de annars skulle ha gjort. Jag är extra sensitiv helt enkelt.
Håller just på att rippa klart hans gamla "Pappersväggar", som jag börjat läsa flera gånger utan att ta mig igenom. Det tar tid att rippa, för det är många cd:s till varje bok, men det ska gå. Snart klar nu, och då ska jag ta mig ner till biblan en sväng.

Jag är så satans trött på att vara labil. På att vara så frustrerad, stressad utan anledning och så förvirrad i huvudet. Jag är som ett lackmuspapper för alla intryck och jag är så trött på alla om och men.
När blir jag bra igen? När blir jag mig igen?

Jag är så rädd för att bli galen. Så rädd för att det ska slå över, för att falla över gränsen. Aldrig förr har jag förstått så väl hur nära gränsen man egentligen ligger som s.k. frisk människa.

Men tro mig, vi är alla nära. Och det är inte roligt alls.

Vemod

2011-05-05T12:06:00.002+02:00

Jag hjälpte min mamma att packa igår. Hon ska flytta till en mycket bättre lägenhet, en som ligger bara några minuter från Idas och mitt hus. En bättre värd, en bättre lya och bättre miljö. All better.
Eftersom jag är jag så kan jag inte låta bli att känna mig vemodig ändå. Mamma har bott i elva år i lägenheten på Nobelvägen, hon flyttade dit samtidigt som jag flyttade hemifrån. Jag bodde i en liten söt etta på Sorgenfri, och mamma flyttade närmare. Det gillade jag. Det var en brytningstid för både henne och mig, på många vis, och det markerade början på vår vuxenrelation till varandra.
Under åren som mamma bott i sin gröna lägenhet på Nobelvägen har så himla mycket hänt, både i hennes och mitt liv. Det känns som att det är under dessa elva år som jag blivit vuxen. Och därför känns det vemodigt att se väggarna rensas på tavlor och bilder, porslin, böcker och prylar packas ner i kartonger och lägenheten avlövas allt mer.

Att flytta är alltid förknippat med starka känslor för mig. Oavsett om det är jag som flyttar eller om det är någon i min omgivning. Jag knyter an väldigt hårt till hus och närmiljöer, och betraktar dessa saedan för alltid som "mina". De områden i Malmö som är mina är Sorgenfri, Nobel, Värnhem, St Knut och Kirseberg.
jälv bor jag av någon anledning sällan länge på samma ställe. jakten på Det Som Verkligen Känns Som Hemma pågår alltjämt. Sedan jag flyttade hemifrån 2001 har jag bott på:
Sorgenfrivägen
Vattenverksvägen
Värnhemsgatan
Nobelvägen
Östervärnsgatan
Lundavägen

Jag borde sponsras av Adressändring.nu.

Den fjortonde maj flyttar jag, Krister, Lena, Pontus, Charlotta och Maria på mammas grejer.
Det blir en ny adress att knyta an till. Nya minnen.
Och sen?

2011-05-05T11:39:00.002+02:00

Det finns
en mycket liten tromb
Av förvirrade tankar
Och ledsamma känslor
Längst bak
I hjärnans garderob
Den matchar illa
Med grönskan

Det finns
En mycket liten tsunamivåg
Av vassa föremål
Och trasiga pratbubblor
I den garderoben
Som inget solsken
Vill röra vid

Det finns
Ett mycket litet jordskalv
Av upplösta kontinentalplattor
Och unkna förväntningar
I den garderoben
Som inte lyssnar
På fåglarna

Och i din värld, den verkliga
Fortsätter det riktiga livet
Som om ingenting
Hänt

© Alm 2011

2011-05-05T11:39:00.001+02:00

Välkommen till kalaset
Där finns det glasstårta
Och där kan du ställa dina skor
Din mamma hämtar dig klockan fem

Hela havet stormar
Är en rolig lek
För barn
Musiken spelar (Hits for kids)
Strumpfotstramp runt stolarna
Och när det blir tyst
Sätter du dig snabbt!

Om en stund tar stolarna slut
Var sitter jag då?

Glasstårtan är slut
Kalaset också
Och jag väntar med skorna på fötterna
På att min mamma ska hämta mig

Klockan är långt efter fem…

©Alm 2011

2011-05-05T11:15:00.001+02:00

Inte mycket kvar att rädda,
Som är kvar att bråka om
Den framtid som behövts bekämpas
Bara kom

Föga lönt att demonstrera,
Ingen vits med nån protest
Festen den är redan över,
Du var aldrig bjuden gäst

Var finns poängen när ett fåtal,
Höjer rösten, kämpar, slåss
När en blind majoritet
Skiter löst och fast i oss

De som pratar om att rädda,
De som orkar stå emot
Har alltid måst vara beredda
Kallas drägg och idiot

Var för sig och mer åt mig
Ingen orkar hjälpa dig
Nya kåkar, dyra resor
Intet vill man neka sig

Nej, det är kört nu, sluta ila
Allting borde redan hänt
Att mänskosläktet går till vila
Blir det bästa som har hänt

© Alm 2011

Visualisera den plats...

2011-05-02T23:50:00.002+02:00

(Lugn och ro.
Tystnad.
Ett eget rum på jobbet med en dörr som går att stänga.
Struktur på mitt sätt, men fritt spelrum för kreativiteten.
Inget onödigt slösande med min tid i form av poänglösa möten, eller fortbildning som jag inte har vare sig glädje eller nytta av.
Ingen chef.
Jag är min egen chef.
Inget maniskt pendlande, inga förbannade plågatåg som aldrig går, aldrig kommer, eldrig fungerar.
Ingen instängdhet i hoper av människor som skriker, luktar och kommer för nära.
En känsla av att det jag gör, ger resultat; ett varaktigt, märkbart, viktigt resultat.
Cred.
Rättvis cred för den ansträngning jag lägger ner.
Inget jobb, ingen cred - men å andra sidan lots of it när jag gör bra ifrån mig. Rutiner.
En skälig lön, som räcker till min del av det liv vi vill ha, inget behov av extravaganser, men en hyfsad tillvaro med backup för nödsituationer.
Praktiskt arbete i kombination med teoretiskt.
Utmaningar utan katastrofberedskap.
Ett beständigt resultat.
Footprints.)

... där din kreativitet och dina talanger skulle kunna få utlopp och du trivas med att arbeta.

Det är väl det som är meningen?

2011-05-02T21:13:00.002+02:00

Ikväll ringde mamman till en av mina pojkar i trean och undrade oroligt hur det var med mig, och sa att hon alltid tyckt om mig och skulle sakna henne när hennes grabb nu tar studenten. Det är fint. Och lite stort på nåt vis.

Meningen är att jag ska fundera ut vad det egentligen är som jag ska göra med mig själv och resten av mitt liv.
Sömn. Kaffe. Kärlek. Gröna blad. Kattpäls. Tystnad. Lugn.

Det är väl det som är meningen?

Låg

2011-04-29T13:35:00.002+02:00

Idag är en ner-dag. Jag har vissa som är gladare, men idag är en ynklig en. Jag kände det redan när jag vaknade, och det har inte blivit bättre sedan dess. Gråten ligger på lur, men jag har lyckats lura den än så länge. Däremot blir det inga sociala aktiviteter idag. Jag skulle ha träffat Bob, fina Lisa som bor på Irland, och som jag bara ser nån gång per år, om jag har tur. Men... det blev att avboka. Har också skickat ett mail till rektorn och sagt en gång för alla att jag inte vill rätta deras jävla nationella prov och att jag bara vill få satt de jävla betygen nu så de kan låta mig vara sedan. Vi får väl se när han svarar.

Idag tycker jag synd om älskling, som varit uppe 5 hela veckan och jobbat, och sen måste komma hem till mig i denna sorgliga upplaga... även om hon är finast som alltid och säger att det inte är nåt problem.
Har suttit inne hea dagen, klockan är snart två, och ute skiner solen. Ska försöka samla ihop mig så jag kan komma ut en liten runda i Beijers park i alla fall, nu.

Igår var jag hos Moa och pojkarna på bebisterapi, och jag hade en nattlig telfondate med Linn. Har väl överdoserat umgänge igen, kanske...

Sängblogg

2011-04-26T23:20:00.002+02:00

Första gången jag bloggar från sängen, med ifånen. En sån nörd man blivit.
Ida sover sedan en timme, jag har suttit uppe och slösurfat, msn:at lite med Caroline och så. Katterna har hållit mig sällskap hela tiden, sovande på skrivbordet. Nu när jag gick och la mig, följde Pytte genast med. Jag valde en gammal Pondus i samlingsmappen. Pytte la sig till rätta i kattsängen som står bredvid min sida av sängen. Nynnade lite, som han alltid gör när han ska sova, och somnade sedan.
Min kille. Lägger sig samtidigt som mamma.
Det känns varmt och mjukt i magen att tänka på.
Katterna ger mig så oändligt mycket. Och de perioder jag mår dåligt är de ett stort ljus i mörkret.
Djur. De som inte fattar hur viktiga de är för oss... Har seriösa fel i skallen.

Det gör mig frustrerad att jag inte förmår det jag vill just nu. Kreativiteten är låst i utbrändhetens stinkande bojor. Emellanåt är jag rädd. Rädd att jag inte ska bli frisk. Inte bli mig själv igen. Att tvättlappen i hjärnan ska växa fast.
Det vore en mardröm helt i klass med de rysare alternativt stressmonster jag drömmer om på nätterna.

Påskveckan

2011-04-25T14:10:00.002+02:00

Veckan då mina kollegor och elever också varit hemma, har nu nått sitt slut. Det har varit påsk, vilket iofs inte innebär något särskilt varken i Idas familj eller min, och därmed inget i vår lilla gemensamma heller. På långfredagen var vi bjudan till Vonna och Gonkan på middag, och det var sill och ägg och kycklingpaj och panacotta till efterrätt - och som en påskpresent fick vi säsong 4 av Tre Kronor. :)
Påskafton var den roligaste jag haft på många år; Ida, svärpäronen och jag gjorde heldagsutflykt med bilen i Östra Göinge skogar, gick på urban exploring-safari på det gamla övergivna sanatoriet i Broby, picknickade och kollade på en del andra fina saker - bla Verums kyrka, där Agnetha och Björn gifte sig 1971! En stor händelse för en ABBA-idiot som jag!
Nu är det annandag påsk och Ida jobbar. Jag har haft besök av mamma en stund och har nu börjat tvätta. Persiennerna är neddragna och fönstret öppet, katterna sover och tv:n låter småtrevligt i bakgrunden.
Jag har haft en hemsk natt; sovit fruktansvärt illa och drömt en jättejobbig mardröm. Humöret är därför inte det yppersta idag och nivån seg. När det blivit lite svalare ska jag ta dagens promenad.

En del av det som läkaren och jag kom fram till, är att jag ska söka KBT-terapisk hjälp. Jag fick en lunta med ackrediterade KBT:are i Malmö, och idag har jag valt vilken jag vill ha; Spira, dit min vän Moa också gått när hon var sjukskriven för utbrändhet för några år sedan. Imorgon ska jag gå ner till VC och fixa det.

Det är försommar nu. Pang sa det, och den löjligt korta våren bara försvann, övergick i vad som nu är varm, slibbig sommar. Men vi vill helst avvakta med gnällandet, då vi fortfarande är djupt snöallergiska sedan i vintras...

Jag tar en dag i taget. Måste det. Hjärnan sätter klara begränsningar för vad jag klarar av. Läsa är bra. Film är bra. Så boxnörderiet med Tre Kronor är underbart just nu. Att sortera information och koncentrera mig är dock inte så bra. Det fick jag känna på igår, då jag ville hjälpa Ida med ett mail och försökte sortera ut lite nummer och namn i det. Hjärnan blockade totalt. ERROR. Det känns som att jag har en stor tvättlapp av tjock bomull lagd över hjärnan, och den släpper inte in mycket.
Skolan känns fjärran. Men jag har fått mail från både elever och föräldrar. Inte ens det når in längre.
Jag kan inte vara behövd för dem nu. Någon annan får lösa det åt dem.

I torsdags var jag modig. Jag gick till provtagningen på VC och blev tappad på fyra rör blod. Svimmade nästan efteråt, men kände mig jätteduktig. De ville kolla allt möjligt på mig; salt och socker och järn och sköldkörtel och fans gamla mormor... För att kunna utesluta fysiologiska fel på mig.

Nu ska jag ta en tur ner i tvättstugan igen. För mig är det terapi, precis som att laga mat lyssnande på talböcker. Skönt. Praktiskt. Ida erbjuder sig att hjälpa till, men får inte. :)

När jag berättade för mamma idag att jag sover dåligt, så sa hon att det bästa jag kunde göra var att låta min kropp själv bestämma. I motsats till det våldsamma tempo jag hållit länge, så är mitt tempo nu så lågt att det är ett under att tiden ens går. Mamma, som vet vad jag går igenom, sa att jag inte skulle se det som ett problem att nattsömnen inte funkar. Nu ska jag låta mig sova när jag kan.
Hon är klok.

Läkarbesöket

2011-04-19T12:03:00.002+02:00

Sitter nu vid min laptop och drar in den friska vårluften som det öppna fönstret släpper in. Katterna har lagt sig nånstans och jag lyssnar på det gamla 60talsbandet The Zombies och funderar på mitt läkarbesök i morse.
Det gick verkligen jättebra. Min läkare var en kvinna i fyrtioårsåldern, och hon var den bästa läkare jag träffat, utan tvekan. Lugn, vänlig, log tryggt och lyssnade. Tog sig tid, tog mig på allvar och förklarade och frågade. Jag ska fixa så hon blir min husläkare, det skulle kännas bra.
Resultatet av morgonens läkarbesök blev sjukskrivning två månader, dvs terminen ut, recept på insomningstabletter att ta vid behov, en lista med KBT-terapeuter som Vårdcentralen kan remittera mig till, och så ska jag dit imorgon bitti och ta blodprov så att de kan utesluta fysiologiska besvärligheter som diabetes och sköldkörtelfel.
Jag gillar inte riktigt det, hatar att bli stucken och är lite rädd för det. Kommer som vanligt att göra klart för dem att jag vill ha en stickvan sköterska, inga jävla studenter och shit, för jag svimmar om det tar för lång tid.
Funderar på om jag ska be Ida följa med, men vi får se. Troligt att jag tar det lugnare om jag går ensam kanske...

Har meddelat rektorn och ska tillbaka till VC om en stund och hämta intyget. Sedan är det upp till Försäkringskassan.
Håll tummarna...
Det vore det mest ultimata som kan bli utfallet - sjukskrivning terminen ut och sedan sommarlov på det. Vi får se.

När jag låg sömnlös igårkväll och Ida snusade som en liten sten bredvid mig låg jag och surfade i iphonen. Kom across en öppen blogg som mitt döva ex, Felicia tydligen haft fram till julen 2010. Läste runt där en god stund. Tydligen har hon och hennes ungar flyttat till ett större radhus i Dalby, ungarna har fått glasögon och hon ska ha ett barn till - också detta via spermadonator, som med de andra. Hon har läst sitt första år på Socialhögskolan i Hbg.
Ja, inget tycks för övrigt ha förändats där. Hon går helt opp i ungarna, dodgar sina egna uppenbara problem och blir emellanåt totalparanoid. Det var därför hon i julas bestämde sig för att sluta blogga öppet, och där slutar spåren. Synd tycker jag, som gillar att snoka på mina ufo-ex.
Dock hittade jag något som gjorde mig sjukt sur - människan har, den 16 juli i fjol, lagt upp en kort dikt som JAG skrivit, och claimar den som sin!
Det är några år sedan vi hade vår grej ihop, det var typ september 2008-januari 2009. Lite förvånad är jag att hon sparat den. Då har hon sannolikt sparat annat jag skrev också. Men å andra sidan hade hon massor av gamla grejer från tidigare beundrare, det såg jag ju då.
Men ändå. MIN text. :/

Början på andra veckan

2011-04-18T18:24:00.002+02:00

Det är måndag. Blåmåndag om man kollar i en gammaldags almanacka. Har för mig att alla påskveckans dagar har särskilda namn, kan komma på alla utom tisdagen, Blåmåndag, askonsdag, skärtorsdag och långfredag. Vad heter tisdagen egentligen?
Nå, det kanske är lite symptomatiskt att det är just den dagen jag inte har koll på, för jag är lite orolig för morgondagen. Jag ska till läkaren på VC och få min "dom". Och jag är lika orolig som inför besöket på akutpsyk och samtalet med sköterskan på VC förra veckan. Nu ska det ju dessutom avgöras hur lång sjukskrivning det blir, i första hand.
Håll tummarna... :/

Idag har älskling och jag skickat ut våra hemritade inbjudningar till bröllopet, varit på 3 och uppgraderat vårt modem, köpt en liten present till Ajax, som fyller 2 år imorgon (ett fjäderspö), promenerat och ätit en glass på Lilla Glassfabriken.
Dessutom har jag, så gott det nu går, avslutat det gemensamma bankkonto som exet Emma och jag skaffade ihop 2006. Så gott det går - för hennes underskrift krävs och hon svarar inte på kontaktförsök. Jävla helvete att hon aldrig kan växa upp.
Nå, vi, alltså Ida och jag, fick en bra bankkontakt och har nu även skaffat gemensamt bankkonto. Vi har bestämt oss för att ha gemensam ekonomi i fortsättningen - en stor grej!

Ida ligger i soffan och bägge katterna ligger bredvid. Jag känner att jag är helt slut och ska stänga av datorn nu. Så hon kan ta över internetet och göra klart det sista på illustrationerna till den första boken i sviten om Solkatt...

Första veckan

2011-04-15T14:39:00.002+02:00

Nu har jag varit hemma den första veckan. På tisdag kommer utlåtande från läkare om hur många fler vecjor jag får vara hemma. Frågar man mig så vill jag vara hemma terminen ut. Åtminstone maj ut, så det är väl vad jag tänker föreslå. Vet att de inte sjukskriver så lång tid i taget, men en månad känns rimligt. Vi får hoppas.
Den här veckan har varit både jobbig och skön. Lättnaden när jobbtankarna och -ångesten alltmer glider bort i glömska - bara korta stunder so far, men ändå - är under av lättnad. Att slippa elever, slippa prov, slippa möten, grupper och planeringar, jobbkvällar med skitgöra utanför arbetstid. Det är tom skönt att ha hoppat av alla extraaktiviter som jag valt själv. Kurser och sånt.

Men det är verkligen inte lätt. Att kicka back och släppa taget. Att koncentrera sig på annat, att slappna av. Det är inget jag är bra på, inget jag lärt mig hur man gör. Och nu är det det jag måste lära mig, snabbt som fan, för det är det som är grunden för att jag ska må bra igen.
Läkning förutsätter lugn.
Det är som en efterchock, jag grät i timmar häromkvällen. Ida och Zombie fanns där, och det är oändligt skönt - men samtidigt som jag har familj och vänner som bryr sig, så är jag ensam i detta.
Depression är en ensam plats. Andra kan se på en genom gallret, men det är ett ställe dit man går allena. Så är det bara, det vet alla som varit där. Och det är ingen plats man vill stanna på.
Det måste gå neråt innan det kan vända uppåt, sa Moa igår. Och jag tror hon har rätt.

Jag kelar katter, ser på Tre Kronor med Ida, promenerar, har kelat och lekt med Moas småpojkar, matat ankor i parken som en annan tant, läser böcker om mindfulness och acceptans, och försöker att "bara vara", hur klyschigt det än låter.
Låter tankar, känslor och tårar komma och gå.

Och jag försöker hitta vägen ut ur rummet, en ny karta över mitt liv och ett konkret nytt mål. För jag vet verkligen inte var jag befinner mig nu.
Jag är vilse, men inte i pannkakan utan mer i sockerkakan.

Utslag:

2011-04-12T20:42:00.002+02:00

Tröttheten och passiviteten bara vältrar sig över mig som ett stort tungt sjok. Jag blir helt handlingsförlamad.
Psykakuten gick jättebra. Ursnäll personal, knappast nån väntetid alls. Sen blev det besök på Kirsebergs vårdcentral, och på tisdag har jag en tid hos en läkare där. Jag är sjukskriven, den här veckan på egen hand, nästa är det påsklov, och sedan blir det med intyg. Min rektor är underbar, och har redan fixat allting. Mina kollegor, de som hört av sig, likaså. Särskilt svensklärarkollegorna i de andra arbetslagen jag jobbar för, har varit underbara.
Jag är hemma. Jag har hoppat av alla extrakurser. Jag har skickat intyget från Lena till ALMI, och allt är lugnt. På tisdag när jag får mitt papper tar jag tag i Försäkringskassan.

Rektorns röst när han i telefonen idag sa:

"Men som jag förstår kommer u inte att göra mycket mer den här terminen."

Så underbart skönt att höra. Underbart. Lättnaden så stark att jag ville gråta och skratta samtidigt.

Igår åkte vi till bokskogen i Torup med svärföräldrarna, älskling och jag.
Min svärfar är också lärare, och också han sjukskriven. Vi kräkte galla tillsammans. Över det sjuka skolsystemet, och även över människor i största allmänhet.
Att vara i skogen med Ida, Annika och Janne igår var det skönaste och mest befriande jag varit med om på länge.

Jag såg att 142:ans buss går hela vägen ut, så Ida och jag kan åka dit ut ensamma också, vilket gjorde mig jätteglad.

Jag ska vila nu. I några veckor framöver ska jag ta det så jävla lugnt att det inte går att beskriva. Jag ska skita i skolan, glömma eleverna, släppa alltsammans. Om jag kommer tillbaka några veckor före studenten kommer där att finnas en vikarie, som kan vara resurs. Jag ska packa mina saker inför flytten till Österportsskolan och sen får vi se.
Om jag skulle bli kvar där i höst (gud förbjude) så kan jag iaf räkna med att enbart få teknikklasser. Alltid nåt....

Jag har fina vänner, en fin mamma, en fin fru och fina svärpäron. Och jävligt fina katter.

Akutpsykiatriska del 1

2011-04-10T17:02:00.002+02:00

När det inte blir bättre, blir det inte bättre. Allting kan man tydligen inte ignorera så försvinner det. Jag minns "Det spökar, Alfons Åberg" som vi hade på dagis när jag var liten. Alfons var rädd för att gå ner i cykelkällaren efter pumpen och pappa lärde honom då en ramsa som han skulle säga om han trodde han såg spöken.

"Stick du stygga spöke - för du finns ju inte."

I boken hjälpte det Alfons. Och det kanske är det som suttit fast i bakhuvudet på mig genom åren och varit med och format min syn på att "hålla ut".
Men nu räcker det inte att rabbla Alfons' pappas dumma ramsa - spökena finns kvar och de försvinner varken för dagsljus eller bibelkastande. (Och det var bildlikt, för jag äger inte ens en Bibel.)
Jag har tagit mig hjälpligt igenom arbetsveckan, men i fredags fick jag ge upp och åka hem efter halva dagen.
Det blir inte bättre.

Jag ringde min fina psykologtant i fredags eftermiddag och fick svaret att med tanke på hur lång tid det tar att få kontakt med en privat läkare, så skulle jag söka mig till akutpsyk. Jag och älskling bestämde att vi skulle ta oss dit imorgon, men min vän Socker ansåg att jag lika gärna kunde förkorta min ångest och gå ikväll. Ida jobbar, men Socker följer med. Hon är för övrigt kanske det mest optimala sällskapet som går att få på det stället... Tur att hon finns kvar i mitt liv. Verkligen.

Så nu går jag av och an här hemma i lägenheten, som är städad intill vansinne, och jag kan inte fokusera på film, fast jag försökt, och jag är inte hungrig, fast jag försökt, och tanken på att ringa någon och prata känns oöverstiglig.
Jag är helt enkelt pissrädd för psykakuten.

Min syn på psykiatrin grundar sig på: medias nedskrivning. Andrahandserfarenheter. De studier i psykiatri jag själv läste i höstas. Och, förstås, mitt eget fantasifulla psyke. Akutpsyk är för mig stället jag hitade mitt skvatt galna ex Irene med när hon skar upp sig själv som en kassler, eller tjatade om att ta livet av sig.
Dit går man, sitter där i åttio år och väntar, sen får man tre minuter med en slutkörd desillusionerad läkare som frågar om man vill ha a)piller eller b)massa piller.
Det vill inte jag, och när jag då säger nej tack, så kommer de hiva ut mig.

Så nu går jag här som en osalig ande, som det kommunistiska spöket i Nationalteaterns "Kåldolmar och Kalsipper", och jag försöker förbereda mig psykiskt på att bli psykiskt misshandlad. Att både bli sjukskriven och få sjukpenning känns som ett lotteri - vissa har tur, andra inte.
Jag har ALDRIG tur.
You do the maths.

Vid åtta kommer Socker. Tänk på mig ikväll.

Love of my life

2011-04-03T18:29:00.000+02:00

Svärfamiljen

2011-04-03T18:26:00.002+02:00

Min nya extra familj. Svärmor Annika, svärfar Janne, svägerskan Anna, svågern Rickard och så svärmormor Maria. :)

Det är inte lönt att fråga

2011-04-03T18:15:00.002+02:00

Det är inte lönt att ni frågar hur jag mår just nu, för det är inga speciellt upplyftande svar jag kan ge er ändå. Jag var hos min underbara psykologtant i torsdags och hon vill sjukskriva mig. Eller skicka mig till en läkare som antagligen också skulle vilja det. För några mediciner kommer inte över dessa läppar, det är då alldeles säkert. Fet och passiviserad är ingen lösning inte heller skulle min kreativitet må bra av att alla toppar kapades av, nej.
Det där har jag tillräckligt många andrahandserfarenheter av för att säga ett bestämt nej till.
SAD. Seasonal Affective Disorder. Det är vad som misstänks. Alltså en grövre och mer allvarlig form av det som populärt kallas "vårdepression".
Jag hade ett riktigt bra samtal med min fina mamma i fredags, och vi pratade bla länge om detta. Hon hade i vanlig ordning fattat mycket mer än jag sagt, och mycket mer än hon själv sagt också. Mamma. Som berättade att jag ju faktiskt har dubbla anlag för depression, och som påpekade att mitt dåligmående är så gott som cykliskt.

Jag har promenerat många mil den här helgen, både med mamma, med älskling och ensam. Och jag har kommit fram till att jag ska försöka få tid att prata med rektorn imorgon, och berätta för honom. Och jag ska gå till Lenas rekommenderade psykiater, för att eventuellt få en sorts utlåtande.

Jag har fått en del jobbat under de här extra dagarna som jag gömt mig hemma. Det känns bra, för nu är det nationella på väg. *ryser*
I ärlighetens namn så vet jag inte hur jag ska orka mig igenom veckan som kommer. Jag kan inte se hur det ska gå till. Och därför måste jag prata med rektorn. Inte säker på vad det ska leda till heller, men jag ska.

Vi har bestämt oss för vad vi ska heta efter bröllopet nu också. Det blir Annikasdotter. En hyllning till våra mammor; de bästa mammorna i världen. och så riktigt jävla lesbiskt också. *ler*
Dessutom får jag mycket intressantare initialer. ;)

Anna-Malin Annikasdotter. Med SAD och allt.

Söndagstankar

2011-03-27T17:40:00.002+02:00

Det tycks mig som om jag bara bloggar på söndagar numera, men det är väl för att det är då jag varit hemma några dagar från Helvetet och hunnit samla tankarna så pass att jag orkar försöka arrangera dem.
Har inte blivit så mkt vilande den här helgen och jag känner mig rätt sliten och förvirrad. Fast det var kul igår, det ska sägas!
Vi var i Helsingborg och firade Älsklings födelsedag i förväg med hennes fina familj. Jag gillar dem. Särskilt Grismor. :) Bästa Svärmor jag haft!

Förr eller senare märker jag om jag kommer våga släppa in dem lika långt som jag släppte Emmas mamma och systrar. Familj är ju som de flesta av er vet, en akhilleshäl för mig, och det är svårt att mista dem. Det tog sin tid att plåstra ihop familjehålet efter den senaste förlusten, och sedan dess har jag varit försiktig. Först ska jag våga tro på att Ida stannar kvar, sedan kommer resten. Men det känns som om det finns goda chanser...

Har pratat med min fina lillasyster en del den sista tiden och det känns så fint. Lite pinsamt att hon bjuder mig på gratislatte varenda gång jag hälsar på henne på jobbet, men välkommet! :P Det hjälper de hemska ångestmorgnarna att bli lite mindre ångestfyllda.
En sak som slog mig när Lillasyster och jag hade vår superlångpromenad i onsdags eftermiddag, var det hon berättade om sin storebror Patrik; min kusin han med förstås. Att hans dröm är att flytta ut på landet och bara bo där ensam med en massa djur. My och jag har också den drömmen. Fast min inkluderar Ida, och Mysan har nog inte heller ruled out tanken på en partner att dela huset med. Hon vill dock inte ha djur.
Det är nog starka gener det där. Den Lundströmska längtan efter solituden, det trånga tålamodet med "folk" och behovet av natur, ensamhet och fri självständighet från resten av världen.
De sista dagarna har jag mer och mer börjat längta efter ett litet torp på landet att bo i, med en buss inom hyfsat räckhåll, och skog, trädgård, tystnad och gott om tystnad och armbågsrum. Ida säger detsamma.

Jag står sämre och sämre ut med människorna. De irriterar, provocerar, stör, skrämmer och ger mig ångest. Jag föraktar dem, ser ner på dem, vill inte vid dem. Igår gjorde Ida och jag en lista över sorters folk som vi hatar - det tog bara tio minuter och den är redan 50 punkter lång. Bara en sån sak.

Det är 3 veckor till påsklovet. Och efter det är det 7 veckor till sommarlovet. Jag söker jobb. Försöker desperat hålla näsan ovanför vattenytan. Kramar Ida och katterna. Gråter för mycket. Orkar för lite. Söker eskapismen. Längtar bort.

Har svårt för att minnas och engagera mig i viktiga saker. Imorgon ska jag ta mig ut och skaffa sista biten av Idas födelsedagspresent!
Jag är vilse på ett hav av känslor och tankar, guppar runt där som en förlist fiskmås med klippta vingar.

Ny undersökning

2011-03-20T14:50:00.001+01:00

NY undersökning! Delta!

Helg

2011-03-19T20:27:00.002+01:00

Jag har helg, och helg är skönt. Har långpromenerat med Ida, ätit lite godis, lagat mat, slappat i soffan och sorterat lite i skåpen. Dessutom har jag nu för en stund sedan stiftat bekantskap med en för mig ny företeelse - gelatinblad.
Jag köpte en bok som heter "GI för barnen" eller nåt sånt, med nyttiga och ändå normalsmaskiga recept. Älskling envisas ju emellanåt med att GI:a sig, och jag tänkte contributa på ett hälosamt sätt. Sedan jag träffade henne har mitt intresse för att utveckla mina kulinariska talanger lite utanför köttfärs-sfären kommit på, och jag har plötsligt fått lust att prova lite nya grejer. Saker som jag upptäckt är flingsalt, tomatpuré, turkisk yoghurt och nu alltså gelatinblad. Ser ut som plast, eller som de där grejerna som doserna byggde i "Fragglarna" när jag var valp. Så nu står en nyttigare chokladpudding i kylen och jag hoppas den ska bli lika god som den luktar.
Har köpt fruktsocker och rågmjöl, och fullkornspasta, och vi konsumerar mer paprika än nånsin.
Jag älskar själv grönsaker, men älsk är skeptisk och mer kräsen. Men - om man vevar ihop det till en redig sallad så blir det gott. :)
Och tzatziki äter vi numera ofta. Mmm.

Mardrömmarna fortsätter nattetid. Inatt var det en klassisk tappa-tänderna-dröm. Inte lika hemsk som den om den döende råttan eller maskarna som kröp ur knäet, eller parasiterna på armen, eller den galna besatta fyraåringen som bet hål i mig... men ganska hemsk ändå.
Vänligt nog bestämde sig hjärnan för att lugna mig sedan, och sista drömmen innan jag vaknade var nåt om att Ida och jag var i en gullig affär och köpte hemgjorda vantar. Höhö.

Jag är trött hela tiden. Igår la vi oss efter 21 och somnade bums. En fredag. Vi är såna pensionärer så det är inte klokt. Sen vaknade vi åtta.
Jag klamrar mig fast vid hemmets lugn, Idas trygga självklara kärlek och katternas mjuka päls, vid de fina sms och samtal jag får från Socker, Linn, Moa och Elin, och vid att söka andra jobb.
Den hägrande drömmen om sommarlovet finns som ett vagt löfte.

Jag skrev klart det lilla manuset till vårt barnboksprojekt igår, och Ida jobbar för fullt med illustrationerna. Jag fantiserar om oss som de nya Inger & Lasse Sandberg. Ni vet, de som skrev och ritade bla. "Lilla Anna och Långa farbrorn", "Lilla spöket Laban" och "Pulvret". Läste en intervju med Inger i en tanttidning för nån tid sedan, Lasse är död nu, men det stod en massa om deras gemensamma liv och skapande, och jag fylldes av sådan värme.
Tänk om Ida och jag kunde få det så? Jag skriver barnböckerna och hon illustrerar dem. Ida & Anna-Malin Lundström.
Låter inte det fint?

Load off

2011-03-16T13:16:00.002+01:00

Uhh. Äntligen är jag klar med den absurda högen litteraturhistorieprov som legat här på skrivbordet och väst åt mig att de ville bli rättade i två veckor. Det är verkligen usel planering av mig att låta två stora klasser skriva sånt samtidigt. Men men, nu har vi provat den formen av självbestraffning och behöver inte göra om det på ett tag. Och en load off att mögen äntligen är klara. Även om resultaten var deprimerande...

En annan absurd sak som hänt är tågolyckan jag var med om igår morse - någon olycklig ansåg att det var en bra idé att bli mos under just mitt morgontåg, vilket resulterade i en gravt chockad lokförare, en dito tågvärd, två timmar i skogen på ett iskallt tåg utan fungerande mobiltäckning - och att jag fick se mänskliga kroppsdelar slitna från sina fästen för första - och förhoppningsvis sista - gången. Fy faan.
Åkte hem, och traumabearbetade med skumbad, Idakärlek, kattmys, långpromenad, Saltön, Martins och Fidelitomat. Sov som död. Men det hade nog lika mkt att göra med att jag fortfarande var helt utmattad efter måndagskvällens gråtorgie. Hu. Länge sedan jag kändemig så frustrerande trasig. Och det är på nåt vis värre den här gången, eftersom det inte finns något en psykolog kan hjälpa mig bearbeta bort.
Jag är beroende av min egen styrka och handlingskraft, tur samt yttervärldens gunst för att det ska bli bättre - och just nu är det inget kul.

Vill tillägga till gnäll-litanian, att min flickvän och mina vänner är ett enormt stöd för mig. Ida, Moa, Socker, Linn och Elin. Utan de senaste dagarnas fina sms hade jag inte orkat. Förlåt att jag inte orkar prata nu, men jag har fullt sjå med att orka vakna om morgnarna och faktiskt ta mig hit, till detta hell hole.
Katternaär också en stor hjälp faktiskt - de får mig att skratta, och det är ovärderligt at the moment. Och deras mysiga mjuka pälskroppar som spinner, vrålar och ser fåniga ut... är bomull för min själ.

Jag orkar inte mera nu, ska leta föda och åka hem. Basta.

Enkät

2011-03-14T20:15:00.003+01:00

Ps. Glöm inte delta i min lilla undersökning. Det kommer fler, jag gillar såna. Och ja, ni kan rösta på hur många alternativ ni vill. Ds.

Det är inte bra

2011-03-14T20:02:00.002+01:00

Jag var ett vrak när jag kom hem från jobbet. En helvetisk dag där jag varit ytterst nära att ta livet av x antal elever. Bortskämda, lata, omogna, fisande, gapiga, korkade skitungar. Den sorten.
Hemma. Fick kramar av älskling. Pussar. Kattkel. Middagsmat i magen. Kaffe. Vila i soffan och se några avsnitt av "Saltön" som vi just köpt på box. Skumbad.
Och nu är jag så trött att jag vill gråta.
Vilket jag nästan gjorde när jag pratade med Socker i telefon idag. Hon är så snäll, försöker peppa mig. Men jag är svårpeppad nu.
Jag förstår inte hur jag ska orka. Nånting.
Orka vara kreativ, vilket jag behöver för att må bra.
Orka söka alla jobb som inte finns, vilket jag måste för att få något nytt.
Orka vara trevlig mot alla elever, särskilt de som faktiskt inget gjort.
Orka stå ut; först till påsklovet, sen till sommarlovet.

... vilket jag måste för jag har ju inget val...

Magen gör ont. En konstig värk som känns som en korsning mellan ägglossningsvärk och början till mensvärk, men placerat lite annorlunda.
Mina drömmar är stressiga.
Jag har problem att läsa, att fokusera, att koncentrera mig.

Kroppen känns som om den vägde tvåhundra kilo.

2011-03-13T21:21:00.001+01:00

Vårluft, morgonluft...

2011-03-13T19:54:00.002+01:00

Helgen har varit väldigt skön. Jag tror aldrig jag uppskattat mina helger så mycket som sedan jag började heltidsavsky mitt jobb. Alltid något!
En bra helg för mig är en helg då jag får sova ut, laga gott käk till mig och Älsko, ligga i soffan och läsa, se på film eller lösa korsord med en gosig katt på benen och huvudet i Idas knä, och så ska vädret vara sådär grymt att det går att ta lååånga sköna och själastärkande promenader. Gee, gissa vem som blivit tant... Sedan, eftersom jag är Jag, så måste en bra helg även inkludera kreativ och konstruktiv verksamhet av något slag och helst lite städning - och alltsammans har jag fått den här helgen.
Dessutom har jag fått träffa min mamma. :)

Min mamma är glad nu, riktigt glad. Hon har fått en jättefin lägenhet bara tre minuter från oss, nyrenoverad, billigare än hennes gamla, välskött, och med inglasad balkong. Hon slipper det skräniga tillhållet hon bor i nu, och hon är jätteglad. Dessutom är både hon och jag lika glada att hon ska bo nära. Det blir dessutom nära och bra när hon ska passa katter hehehe...

Jag tog en prommis medan jag väntade på att Älsko skulle komma hem från jobbet igår, och satt på en varm skön sten i Beijers park och njöt av vårluften en låååång stund.

Att gå tillbaka till jobbet imorgon är lika hemskt som alltid. Men resten av mitt liv är skönt. Ida är underbar. Jag fattar inte hur jag kunnat leva utan denna makalösa varelse i trettio år...

2011-03-07T13:13:00.000+01:00

Vårvisa, av Karin Boye

2011-03-07T13:02:00.001+01:00

En av mina älsklingsdikter, som just nu mer än nånsin illustrerar hur det känns.

"I vårtid, i groddtid,
då brister frönas skal,
och råg blir råg och tall blir tall
i frihet utan val.

En ilning av vällust
går genom själ och kropp -
att jag är jag, nödvändigt jag -
en brodd, som hittat opp,

ett vårskott, vars växtkraft
jag knappast anar än -
men stammens sav med bitter smak
med lust jag känner den.

Så bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rätt att växa nu
som rotens krafter vill."

Meningslöshetens brunn

2011-03-07T12:28:00.002+01:00

Det går så tungt, så trögt och så motvilligt, allting, nu.
Jag gråter mer än jag vill, och jag vill mer än jag förmår. En förlamande känsla av meningslöshet och en känsla av att ha fötterna ingjutna i betong ligger över mig som en tillbakahållande ond styvmor all min vakna tid.
Jag fungerar inte riktigt.
Jag är aldrig riktigt närvarande i nuet.
Och jag längtar bara bort.
Inte hemifrån - dit längtar jag mest av allt. Jag älskar vår lägenhet, med alla katter, böcker, mattor och ljus. Jag älskar mitt liv med Ida, och jag är så oändligt tacksam för att ha henne och inte, som tidigare varit mest troligt, sitta fast i en relationshärva med någon självdestruktiv, elakartad liten människosvulst som bara suger ur mig och ingenting ger.

Det finns de som säger att det borde vara nog för att må bra, men de människorna kan inte se min bild, och de förstår inte min läggning. Ett fungerande privatliv fyllt av varm, trygg kärlek och bekräftelse, får mig inte att stanna upp och se gräset växa, nej, det lyfter mig upp ett steg till på min privata behovstrappa. Expanderar mina behov.
Ibland önskar jag att jag var en sån person som bara behövde ett träljobb att dra in månadslönen med, för att vara nöjd. Men jag är inte en sådan. Jag kommer aldrig att bli det, och verkligheten, livet, drar och sliter i mig.

Mitt nuvarande jobb, och det kan jag skriva utan oro nu, eftersom inga nuvarande elever läser detta, är totalt meningslöst. Jag avskyr det. Det ger mig ingenting längre. Jag tycker inte ens om mina elever mera. Jag gjorde det förut, jag älskade dem och vår kontakt. Det bar mig länge, räckte länge. Har räckt i snart sex år på en skitskola med enbart skit att erbjuda.
Men sedan ett år har mitt intresse och engagemang för dem, droppat alltmer på skalan och nu är det subzero.
Jag måste bort. Mer än nånsin.

I lördags pratade jag med min älskade vän och syster Linn. Vi har följts åt i snart halva livet, och våra brev och telefonmaratonsamtal och det lilla umgänge vi haft möjlighet till (hon bor i Sthlm) har alltid varit några av de mest givande och framåtpekande jag haft. Linn och jag delar en djupare förståelse för varandra än jag gör med någon annan människa hittills. Jag kan inte förklara mer ingående än så, bara konstatera att så är fallet.
Hon plågar en aldrig med käcka utrop eller plattityder, klischéer eller självklart trams. Jag vet ju redan allt. Min Moa föreslog att det var dags att gå till Lena, vår kära psykologtant, och reda i detta jag sitter i nu.
Men... nej.
Detta är ingenting någon psykolog kan lösa.
Det är färdigsnackat.
JAG är färdigsnackad.
Snacka hjälper inte längre, vilket Linn och jag även kom fram till i lördagskväll.
Det som ska till nu, är handling. Action. Tagning. Slut med repetition.
Vi kom även fram till att det jag behöver för att må bra i min jobb/kreativitetszon är en balans och ömsesidigt givande/tagande mellan dessa delar.
Jag behöver ett jobb som stimulerar min kreativitet, får mig stt skriva och fantisera, analysera och brinna.
Och när den kreativa sidan rullar och sprakar och lever - då trivs jag med mitt jobb. Yin och yang liksom.

Det jobb jag nu har - ger INGENTING tillbaka. Det uteslutande suger ur min energi och glädje, tills jag blir ett litet tomt skal bara.
Och som Älskling brukar säga - så kan vi inte leva.
Jag vill inte, jag vägrar att bli ett tomt litet skal. Jag har för mycket jag vill göra, för mycket jag vill ge, skapa och förstå innan det är min tur att ta på mig vingarna och dra till Osthimlen.

Livet väntar inte. Och det gör inte jag heller längre.
Something's gotta give.

Anna-Malin i korthet

2011-03-06T17:13:00.002+01:00

För er nytillkomna:

- Namn: Anna-Malin Lundström (Nilsson är bortplockat).
- Smeknamn: Troll/Charlie/Hoppsan/Gud/Mirakel/Fröken/Lilltroll (sic).
- Civilstånd: Förlovad med Ida Åkerström, vi gifter oss 18 juni 2011.
- Försörjning: Gymnasielärare sv/eng/drama på Parkskolan i Ystad sedan 2005.
- Närmaste familj: Flickvän, katterna Zombie & Ajax, mamma Annika, pappa Thomas.
- Vid sidan av jobbet: Läser alltid någon distanskurs, just nu "Barn - och ungdomslitteratur", och förbereder start av eget företag med kurser på ALMI, skriver på två olika bokprojekt, söker jobb.
- Akademiskt: Snart 300 akademiska poäng, lärarexamen, fil. mag. i språk.
- Läser just nu: "Coming Down Fast" (Om Charles Manson) + "Proggiga barnböcker".
- Andra böcker på kö: "Manson in his own words", "Helter Skelter", "Elvaåringen" (Staffan Westerbergs självbiografi), "Bluffen" (Unni Drougges senaste) och "Låt de gamla drömmarna dö" (John Ajvide Lindqvists senaste).
- Framtidsintention: Annat jobb. Egen verksamhet ihop med Ida. Utgivna böcker. Hund.
- Förebilder: Staffan Westerberg och Gudrun Schyman.
- Närmaste vänner: (ingen inbördes ordning)Moa, Lusen, Socker, Linn.
- Aktiva statements: Absolutist. Socialist. Feminist. Köttätare. Misantrop.
- Politiskt: Röstar vänster; rött och rosa.
- Kulturellt: Teater (spela, skriva, uppleva), svensk seriekonst, barnkultur från 70talet är främst intressant.
- Senast sedda film: "I rymden finns inga känslor".
- Bästa filmer: "I rymden finns inga känslor"/"Little Miss Sunshine"/"This is England"/Mods-trilogin/"The Manson Family"/"Girl: interrupted"/"Donnie Darko"/"Trollsommar".
- Signalement: Svart hår, ALLTID palestinsjal, Kånken.
- Främsta intressen: Skriva/Psykologi/Att vara autist på olika områden/Teater/Djur.
- Plus: Kreativ/Målinriktad/Lyhörd/Individualist/Empatisk/Fantasifull/Intelligent.
- Minus:Rastlös/Lättstörd/Lätt asocial/Insnöad/Misantrop/Envis/Irriterad.
- Musik: Främst svensk singer/songwriter och 60/70talspop.
- Bästa prylar: Min Iphone4. Min laptop.
- Bästa mat: Köttfärssås/Tzatziki/Fetaostpaj/Grönsaker/Pannkakor/Köttbullar.
- Årstid: Vår och höst.
- Kuriosa: Prenumererar på tantmagasinet Allers/samlar på palestinasjalar/råttfanatiker/har gett ut två böcker på Vulkan.se.

..................................................................................

Välkomna!

2011-03-06T16:54:00.004+01:00

Sisådärja. Ni som läser det här blogginlägget är de cirka 50 som velat ha invites till min, numera låsta, blogg. Och varför har jag, efter snart 4 år, låst den?
Det finns två klara skäl och ett mer diffust. De klara består i att jag 1)inte vill att de eventuella blivande arbestgivare som tidningarna skriver att jag kommer att ha, ska läsa och dra slutsatser som för dem är av ringa värde. Och 2)att jag inte vill att elever ska kunna tråckla sig in här, liksom de mer eller mindre psykotiska personer som jag strukit från mitt liv och inte vill ha kontakt med mera.
Det mer diffusa är ännu så diffust att det är svårt för mig att förklara, men det är troligen ihopkopplat med jag också plockat bort alla nuvarande elever från Facebook och tagit bort mitt QX-konto.
Jag har helt enkelt, börjat utveckla ett intresse för att få hålla mitt privatliv en aning mer... privat än förut.
Skälen till detta är inte heller helt klara för mig ännu, men jag återkommer på den punkten längre fram. Skulle jag tro.

Ni som fått lösen till bloggen är vänner, vänners respektiven, föredetta elever, elevers mammor, vänners mammor, föredetta vänners mammor, flickvän med familj, min mamma, lillasyster, moster och säkert fler utöver dessa kategorier. Ni är i alla fall viktiga. Och jag räknar er som dels så pass viktiga att jag vill att ni ska få ta del av mitt liv, dels så pass påltiliga att jag inte behöver vara rädd att ni kommer att misstolka nåt jag skriver här på så vis att ni får mig inspärrad.

Mitt just nu något autistiska intresse för allt som har med sektledaren, mördaren och psykopaten Charles Manson t.ex. Eller mitt numera ganska brinnande hat till mitt arbete. Eller mina ibland radikala politiska/sociala/kulturella åsikter. Eller min - jag erkänner - barnsligt grandiosa kärlek till mina katter, och andra bepälsade fyrfota mongon. Eller det faktum att jag säger "mongon".

Idag blir det inte mera inlägg än så här - betrakta detta som mitt välkommen-mail till er som är nya och även till de av er som är gamla prenumeranter.
Ni är mer än välkomna att kommentera, och när jag lägger upp enkäter vill jag förstås ha mangrant svarande!
Tjockast vinner.

Idag har Älskling och jag promenerat, köpt en filt, en gitarrbok, en keps och en plånbok plus kattsand, installerat skrivaren/scannern/kopiatorn vi köpte igår, avslutat våra QX-konton och pussats rejält.
Resten av dagen ska jag laga middag, skriva en jobbansökan till ett icke-lärarjobb och plugga lite barnlitteraturkurs.
Ikväll blir det skräckfilm och glass.

För övrigt? Mensvärk och feber. Sovande katter. Helter Skelter.
Så kan det också vara.

Det har varit ett bra lov

2011-02-26T17:22:00.002+01:00

Det känns givetvis inget vidare att det är dax att börja jobba igen. Jag drömmer helt sjuka drömmar och Moa tror de kan härledas till mitt hat till mitt jobb och de känslor stället inger mig. Ni kanske minnas den äckliga drömmen om parasiterna som såg ut som hårdplast som växte på min arm?
Häromnatten var det tjocka stinkande var-maskar som kröp ut ur mitt knä... Tydligare behöver det väl knappast bli?

Men, lovet var det alltså. Jag har träffat de viktigaste vännerna, och pratat med de som bor i Stockholm; Moa, Lusen, Socker, Linn och Elin. Jag har träffat min mamma, moster och t.o.m. pappa, och jag har varit med min älskling så mycket det varit möjligt med tanke på att hon jobbat så sjukt mycket.
Jag har pysslat i vår fina lägenhet, läst böcker, sett filmer, blivit klippt (av Socker), lagat god mat, sovit skönt, kelat katter, pluggat och hittat lämpliga kurser.
Morgondagen ska läggas på att försöka få styr på mig själv och reda lite i röran av allt som snurrar. Sen är det nedräkning till påsklovet som gäller. Suck. Dit är det långt. :/

Mått och steg som vidtagits hittills för Idas och min Plan:

1. Ida ska börja på en bokföringskurs nu på måndagkväll.
2. Den 8 mars ska jag på en minikurs som ALMI håller, 17-20.
3. På måndag, när jag pratat med rektorn, ska jag boka in den längre kursen, som är två heldagar i maj.
4. Ida skissar logga.
5. Marknadsplan påbörjad.
6. Massa papper utskrivna.

Det ni!

Jag, februari 2011

2011-02-20T16:15:00.000+01:00

Sportlov, födelsedag och så livet dårå

2011-02-20T15:23:00.002+01:00

Underbart. Sportlov i en hel vecka och jag ska göra mitt yttersta för att INTE rätta de prov jag tyvärr råkade få med mig hem i fredags. Det är ingen som betelar mig extra för att rätta prov på min fritid - den tiden är förbi då jag gjorde sånt för att jag tyckte det kändes viktigt.
Jag ska tillbringa mitt efterlängtade sportlov med att jobba med min barnlitteraturkurs, läsa böcker, klappa katter, njuta av att vi har en så fin lägenhet, krama och pyssla om älskling när hon kommer hem från jobbet om dagarna, laga mat, träffa Moa, Socker och förhoppningsvis Mamma, promenera de dagar det är sol, bada skumbad och gosa katter. It's gonna be swell.

Igår fyllde jag 31, och jag kan ärligt säga att jag inte saknade ståhejet från i fjol, med massa folk hemma, kollegor med presenter och mekkelistök. I år bestämde jag mig för att bara ta hem föräldrarna och mostern med deras respektive, och så ska jag träffa vännerna en och en, fika och kunna koncentrera mig på dem en och en.
Det finaste av allt var att älskling var hemma hela födelsedagen, och jag fick ha henne nära mig hela hela dagen. Det må låta tramsigt, men det är ack så sant. :)
I fredags när babylove var i Hbg och lekte med familjen, var Vonna och Gonkan här på äppelkakskalas. De hade slagit sig ihop med mamma om presentandet och jag fick asgrymma saker - ett supernajs knivblock med värsta Scream-knivarna, en 500 Gb extern hårddisk och badskum!

Igår när mamma, pappa och Marie var här blev det mer badskum, John Ajvide Lindqvists senaste bok, blommor, spa-grejor, en vinflaska som jag ju inte kan dricka och så hade mamma köpt ännu mer saker; strumpor, en orm, badskum (haha) och gud vet allt.

Älsklingsfrugan (och katterna)är världens bästa på att komma på asbra presenter utan att ens fråga en vad man vill ha! När vi åt födelsedagsfrukost så fick jag en hel massa fina saker! Tre grymma badankor - bla en i Scream-tappning som jag aldrig ens sett i mina ankraider på Lagerhouse! En supernajs pryl med högtalare som vi kan ansluta våra Iphones och Ipods till - asbra ljud! En bok av hon som skrev "Bitterfittan" och en massa annat jox.

Så ja, jag är jättenöjd! Idag har vi varit på IKEA en sväng och köpt en dröse doftljus plus stolsdynor till de stolar som ännu inte fått några.
Jag har så mycket böcker lined up som jag borde börja läsa nu, men eftersom jag nördar nåt alldeles galet på Charlie Manson och har en bokidé knuten till historien om honom, så tror jag att böckerna jag köpt om honom, kommer att gå först...
Ska kolla efter fler filmer om honom också.
Jag vet att det är sjukt att nörda på nåt så knäppt som en sinnessjuk massmördardåre, men historien om honom och hans Familj är onekligen fruktansvärt intressant!!! Ni som inget vet - läs in er - googla - kolla dokumentärerna på YouTube!
Jag nördade lite på Ed Gein, snubben bakom karaktären Leaterface i Motorsågsmassakern, men jag gick aldrig så in på djupet där. Och Ted Bundy, vem var egentligen han? Jim Jones?
Det blir nog mer massmördare, men Charlie ligger mig ganska varmt om hjärtat...

Så just nu är det Charlie Manson och ganska avancerade analyser av bilderböcker för små barn som ligger på listan över Hjärngympan.
Imorgon kan man börja söka sommarkurser. Jag ska se om det finns mer om barnlitteratur.

Nu ska jag snart laga köttfärssås och sen blir det pluggande. Idag väntar Ulla Rhedins 3 absurda jävla bildanalyskoncept på mig....

Februarilyrik

2011-02-08T11:20:00.003+01:00

Vassa huggtänder gnager sig in i mjuk spröd hud
Hud; inte skapt för vassa huggtänder
Klor fälls ut och rispar mot hjärta, hjärna, nerver och liv
Liv; inte skapt för rispande klor
Frän vilddjursdoft borrar sig in i känsliga näsor, tränger sig på med våld
Näsor; inte skapta för hårda arga dofter
Rytande klagande illaljudande vrål dånar i ömtåliga trumhinnor
Trumhinnor; inte skapta för hysteriska arga vrål

Människa trött;
på att kura
bakom vass, rispande, påträngande, rytande
vinter
Människa; inte skapt för vargavinter

(c) ALm 2011

VECKANS HOMIE - 4

2011-02-07T13:40:00.001+01:00

Namn: Ida Gris Åkersork
Ålder: Äldre än jag ser ut
Gör: Städar efter andra och kokar kaffe
Bakgrund: Ja
Hobby: Klappa katter och köpa städservetter

-------------------------------------------------------------------------------------

1. Var hittar man dig?

Svar: I markhöjd ungefär

2. Hur känner jag igen dig?

Svar: Det gör du inte för jag rör mig alldeles för snabbt

3. Vilket ställe i Malmö/Lund aktar du dig för?

Svar: Känner inte till varken Malmö eller Lund så värst bra så jag aktar mig för det mesta

4. Var dricker du din öl?

Svar: Undan trängsel och stank

5. Vilken film såg du senast?

Svar: The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning

6. Vad gör du vanligtvis en torsdagskväll?

Svar: Pysslar med nåt. Äter godis

7. Vilken utställning såg du senast?

Svar: Dålig på det

8. Var fikar du helst?

Svar: Hemma med Anna-Malin :)

9. Vem/vilka hejar du på?

Svar: Pippi Långstrump

10. Vem borde skärpa sig?

Svar:Tommy och Annika

11. Vilken tv-serie följer du?

Svar: Senast jag maniskt följde något på tv var det Dexter som gällde

12. Vilken är din startsida i webbläsaren?

Svar: Mailen kanske

13. Vad köpte du senast i klädväg?

Svar: Alldeles för stora jeans

14. Hur luktar du?

Svar: Jag stinker rätt gott. Tvål och skurmedel

15. Vilket ord eller uttryck använder du lite för ofta?

Svar: Da da di da daaa

16. Vilken är din guilty pleasure?

Svar: Läkerol Extreme Salmiak =S

17. Vilken filmkaraktär är du mest lik?

Svar: Babe - Den Modiga Lilla Grisen

18. Vad har du alltid i kylen?

Svar: Mjölk!

19. Vad skrev du i din senaste statusrad på Facebook?

Svar: Det var gnäll så det vill jag inte stå för haha

20. Annars då?

Svar:Jofan! Sitter i vår nya och renstädade lägenhet, lyssnar på katter som stökar och trivs som fan :)

Detta blir min död

2011-02-07T11:06:00.003+01:00

Vissa dagar står det extra klart att om jag inte kommer bort från det här jobbet så kommer jag att antingen dö av leda, åka fast för mord eller bli deprimerad och behöva låsas in permanent på psyket.
Jag hatar det. Rent och sant och av hela mitt hjärta. Jag får huvudvärk bara jag ser en bild av stället. Jag bryr mig inte om nåt längre, och jag känner hur jag sakta men säkert börjar bli en sån lärare som bara gör det absolut nödvändiga och skiter totalt i resten. Mitt humör är under skosulsnivå, jag känner mig argsint, irriterad, uttråkad, förbannad och på gränsen till vansinnig emellanåt.

Det gäller inte bara folk här. Jag stör mig våldsamt på folk i allmänhet, människor, MÄNNISKOR, M Ä N N I S K O R... JAG HATAR DEM!!!
När min kusin inte ville in i lumpen sa han vid mönstringen att han hatade folk men älskade vapen, och fick frisedel.
Jag är på väg dit - minus vapnen, för jag gillar verkligen inte våld.

Ignoransen, den stora korkade dumheten, drygheten, bristen på intresse och den totala lättjan. De idiotiska ursäkterna. Regelfanatismen. Båda extrempolerna stör mig lika mycket.

Jag vill hem till Ida och katterna. Vill plugga mera litteraturvetenskap, känslan av att skriva de akademiska uppsatserna och få använda hjärnan till det den är bäst på... är underbar. Älskar kursen jag går. Vill ha något eget, ett jobb jag kan längta till och trivas med, känna mening i.

På det här sättet krymper jag ihop och blir ett argt desillusionerat russin bara.

Jag orkar ingenting utöver det jag måste nu. Orkar inte ta kontakt. Orkar inte vara trevlig. Tanken på min födelsedag om två veckor känns totalt ointressant och jag tror jag helt enkelt skiter i allt. Mamma, pappa och Vonna med respektiven, och så Ida. Inget mer. Blotta tanken på att ta hem folk gör mig kall av ångest.

Jag vill inte må så här. Hade jag inte haft Ida nu, och min mamma... så hade jag hamnat där jag var hösten 2009. Eller, för all del, hösten 2006.

Ida, mitt ljus och mitt hjärta, min styrka och tröst. Fan vad jag älskar dig. Och min fina mamma. Dig med.

Settled in!

2011-02-03T20:48:00.002+01:00

Sådärja! Efter en lång kal kartongvecka, en irriterande och jobbig flyttdag (vi fick inga nycklar utan Herimstaden fick tillkalla akutlåssmed som fick bryta sig in och sätta i nytt lås)plus sammanlagt tre dagar av hårt arbete i en lägenhet som varken var tömd, städad eller hel, har vi nu fått allt lagat och fixat, städat allt grundligt från golv till tak och invigt både badkar och spis samt mysigt nytt kök. IKEA idag resulterade i en massa fina pryttlar, bland annat en ny golvlampa, en cool halkskyddsmatta i krokodilform, nytt teflonjärn och massa skrivbordsmaterial.

Lägenheten är världens mysigaste och de få grannar vi hunnit se, trevliga. Tvättstugan är helt okej och man får tvätta halvdag så det är gott om tid.
Katterna trivs och vi har varsin klädkammare!
Gården är mysig, den blir fin till våren och sommaren, och det är riktig sopsortering här så man slipper känna sig som en miljöbov.
En knölig start blev det alltså, men nu känns det så bra så bra...
Imorgon jobbar vi och sen är det helg.
Jag ska börja med min första skrivuppgift i helgen och det känns gaaaalet bra att äntligen ha alla sina böcker uppsatta igen!!!

Ida går omkring i linne och pyjamasbyxor och är snygg, så nu ska jag sluta skriva och pussa lite på henne tror jag. Leka med katterna lite och däcka i soffan. Det har varit en lång dag. I helgen ska vi till Emmaus och köpa böcker och Oasen och hitta lite nya växter till mig. :)

Vi ses...

Så Fucking Jävla Tacksam...

2011-01-24T21:12:00.002+01:00

Nu har kartongveckan inletts, och Älskling, katter och jag bor i en röra av lådor, lådor och lådor. Man SKULLE KUNNA oja och voja sig över detta, men det tänker jag på inget sätt göra.
Jag är så fruktansvärt GLAD och TACKSAM för vår nya gemensamma lägenhet, att vi HAR den, att den är VÅR och att vi FÅR FLYTTA DIT.
Ikväll ringde det på dörren mitt i mitt Moasamtal och en frustrerad nervös men mkt trevlig man ville fråga om vi skulle flytta.
Han är en av de som inte ens erbjudits en ersättningslägenhet tydligen, och idag hade han fått domen - den 1 mars blir du utkastad. Jag tror hans avsikt var att försöka ro ihop folk till ett uppror, men det är för sent. Väldigt många har flyttat, och vi är fler i trappan som är på väg.
Uppror skulle ha gjorts i november... Fan också.

Vi pratade en lång stund, jag gav honom all information jag snokat mig till via nätet och Gustav-värden, och sedan fick han även dennes nummer. Jag känner verkligen med honom. Önskar jag kunde göra nåt mer, men han var iaf vältalig och medlem i Hyresgästföreningen, och det är viktiga saker i denna fula värld.
När jag stängt dörren bakom honom klappade jag lite på kartongberget och tackade min lyckliga stjärna för att Ida och jag haft sån flax.

Kvällen har varit bra, om än trött. Matlagning, ätning, långt fiiiiiint Moasamtal, ett kortare mammasamtal, kattgos och kaffe. Köpt de sista barnböckerna jag behöver till min kurs och ska nu lägga mig i soffan med täcket och invänta älsklings hemkomst från jobbet. Läsa lite i "Barnbokens form" och känna hjärnan växa.

Natti.

VECKANS HOMIE - 3

2011-01-24T13:55:00.002+01:00

Veckans homie är den reinkarnerade Bob Marley, also known as Irlands Chillaste Fårfarmare eller Kungälvs svar på Lili & Sussie. Enjoy!

..................................................................................

Namn: Bob Lundqvist
Ålder: 28
Gör:Har det gott
Bakgrund:Hm... Jag föddes. I gbg. Sen hängde jag lite i skåne. Pluggade lite. Och nu ar jag på får-rika Irland
Hobby: [Har ingen]
-------------------------------------------------------------------------------------

1. Var hittar man dig?
Svar: Pa Corks fårbeklädda kullar

2. Hur känner jag igen dig?
Svar:Dreads och hippy-ig

3. Vilket ställe i Malmö/Lund aktar du dig för?
Svar:Inget! Jag älskar Malmö och Lund!

4. Var dricker du din öl?
Svar:Ingenstans, jag dricker inte alkohol

5. Vilken film såg du senast?
Svar: District 9, väldigt våldsam

6. Vad gör du vanligtvis en torsdagskväll?
Svar: Har det gott, lagar nån god mat, gosar med hundar, röker en jolle och lyssnar på Bob Marley

7. Vilken utställning såg du senast?
Svar: Mm... jo just det, min kompis hade utställning i Cork för nån månad sen, hon är tok-bra!

8. Var fikar du helst?
Svar: I Sverige! Villavillekulla i gbg är svår att slå...

9. Vem/vilka hejar du på?
Svar: Dom goda!

10. Vem borde skärpa sig?
Svar: Dom onda!

11. Vilken tv-serie följer du?
Svar: Ingen

12. Vilken är din startsida i webbläsaren?
Svar: Oh... O2 tror jag. Nån skit.

13. Vad köpte du senast i klädväg?
Svar: Skor med stålhätta, second hand, 50 spänn, ett kap!

14. Hur luktar du?
Svar: Svett

15. Vilket ord eller uttryck använder du lite för ofta?
Svar: Nice

16. Vilken är din guilty pleasure?
Svar: Långa jättevarma duschar

17. Vilken filmkaraktär är du mest lik?
Svar: Oho.. inte lätt. Ronja kanske..? Skulle jag vilja iaf =)

18. Vad har du alltid i kylen?
Svar: Gamla halvätna syltburkar som ingen äter upp...

19. Vad skrev du i din senaste statusrad på Facebook?
Svar: "Sign for the heart of the earth (amazonas")

20. Annars då?
Svar: Jorå, livet är underbart! =)

PUSS!

VECKANS HOMIE - 2

2011-01-20T13:13:00.001+01:00

Veckans homie är Malmös svar på Ulrike Meinhof, katternas king och vi går wayyyyyy back - typ 7 år. Enjoy!
------------------------------------------------------------------------------------

Namn: Ulrike Sock
Ålder: Åker på barnbiljett på bussen
Gör: Dricker kaffe, läser böcker
Bakgrund: Allt och ingenting finns i bagaget
Hobby: Måla, katter, böcker, snickra, protestera.

-------------------------------------------------------------------------------------

1. Var hittar man dig?

Svar: I en fåtölj framför brasan

2. Hur känner jag igen dig?

Svar: Den korta kjolen, det långa håret

3. Vilket ställe i Malmö/Lund aktar du dig för?

Svar: Kommersialismens kärna aka centrum

4. Var dricker du din öl?

Svar: I folkets park, på utkanten eller på torget

5. Vilken film såg du senast?

Svar: Armadillon

6. Vad gör du vanligtvis en torsdagskväll?

Svar: Lagar mat, målar, tapetserar om någon möbel, tämjer vildkatter

7. Vilken utställning såg du senast?

Svar: Take care of yourself av Sophie Calle, det bästa jag sett på länge!

8. Var fikar du helst?

Svar: I mitt eller ditt kök

9. Vem/vilka hejar du på?

Svar: MFF, Palestina, ofog, asylgruppen och FC Barcelona

10. Vem borde skärpa sig?

Svar: Sverigedemokraterna

11. Vilken tv-serie följer du?

Svar: Alltid Kobra

12. Vilken är din startsida i webbläsaren?

Svar: Konfliktportalen

13. Vad köpte du senast i klädväg?

Svar: En hoodie

14. Hur luktar du?

Svar: Förhoppninhgsvis gott

15. Vilket ord eller uttryck använder du lite för ofta?

Svar: Eller hur

16. Vilken är din guilty pleasure?

Svar: Cigaretter

17. Vilken filmkaraktär är du mest lik?

Svar: Raul Duke - fear and loathing i las vegas

18. Vad har du alltid i kylen?

Svar: Dijonsenap, chili och sojamjölk

19. Vad skrev du i din senaste statusrad på Facebook?

Svar: "Jag känner mig som en statist i en Norén-pjäs"

20. Annars då?

Svar: Jag gillar inte mycket, men Malin gillar jag

Reflektioner

2011-01-20T12:35:00.002+01:00

I morse höll jag en suveränt bra lektion. Bra för att jag lyckats få hela klassen i fråga att inse allvaret i att de aldrig kniper käft på lektionerna. Jag har gjort en genomtänkt placeringslista och tagit mer en låda som jag hotar att samla in deras iphones och mobiler i om de inte ger satan i dem under timmarna.
Och att jag inte tänker acceptera att ha huvudvärk efter varenda lektion jag haft med dem.
Och resultat: idag höll jag en entimmeslektion med genomgång på tavlan om renässansen, och jag behövde varken skrika, stoppa upp en gång i minuten för att be dem hålla truten eller komma av mig - det blev en riktigt lyckad lektion.

Ibland kan man...

Familjen Lundström

2011-01-18T16:29:00.000+01:00

Bröllop på gång minsann!

2011-01-15T17:31:00.002+01:00

Nu när det är out in the open, så att säga, så är det klart att jag ska breaka det på min blogg också - jag ska gifta mig!

Lördagen den 18 juni vigs Ida och jag i Malmö stadshus, med våra respektive Annikor som vittnen. Där efter åker makarna Lundström till Beijan och firar med picknick med de närmaste; vänner och familj.
Vi håller det ganska litet, och tanken är att det ska vara så obröllopigt som möjligt, dvs inga löjliga traditioner med kyrkor, gudar och klänningar.
På kvällen tar frugan och jag en dinner & movie-date och på måndagen efter packar sig min mamma in i vår lägenhet för att vakta Zombie och Ajax, medan Ida och jag drar till Långasjö i Småland några dagar för att softa i skogen, lukta på glasbruk och kika i utvandrarstugor. Myso i kubik!!!

Gifta mig hade jag nästan aldrig trott att jag skulle göra. Men det känns galet grymt bra!!!!!!!!!!! Troligen för att jag har lyckats lägga vantarna på universums bästa kvinna!

Japp. Så måste det vara.

VECKANS HOMIE - 1

2011-01-13T11:56:00.003+01:00

Ett inslag jag tänkt prova här i bloggen är att låta några av mina idoler gästa mig! I Citytidningen har jag hämtat den här frågemallen, och sedan kommer jag att be några av er att starra! För att föregå med gott exempel så börjar jag själv!
-------------------------------------------------------------------------------------
Fakta:

Namn: Anna-Malin Lundström
Ålder: Fyller 31 om en månad minsann
Gör: Jobbar som gymnasielärare i svenska, engelska och estetisk verksamhet + skriver
Bakgrund: Född i Lund, uppvuxen i Eslöv och sedan Höör, flyttade till Malmö som tjugoåring.
Hobby:Skriva, teater, djur, boxnörderi, psykologi, litteratur, gitarrklinkande...
-------------------------------------------------------------------------------------

1. Var hittar man dig?

Svar: Om jag inte är hemma på Värnhem så sitter jag antagligen på tåget till eller från Ystad, eller också befinner jag mig på Parkgymnasiet i Ystad, där jag jobbar. På Malmös gator syns jag en hel del också.

2. Hur känner jag igen dig?

Svar: På att jag alltid har någon av mina palestinasjalar på mig, året runt, i alla väder, och gröna Skullcandy-lurar på huvudet. Sedan har flera sagt att jag går med "bestämda, målmedvetna steg". :)

3. Vilket ställe i Malmö/Lund aktar du dig för?

Svar: Jag aktar mig för shoppingstråken, särskilt under reatider, och jag aktar mig för alla studentbefolkade utrymmen - jämt.

4. Var dricker du din öl?

Svar: Jag dricker inte öl alls...

5. Vilken film såg du senast?

Svar: Jag såg just "Seven" med mina eleveri smaband med ett arbete om dödssynderna.

6. Vad gör du vanligtvis en torsdagskväll?

Svar: Haha, jag är inte särskitl social när jag inte jobbar, så sannolikt är jag hemma i lägenheten med Ida och katterna, skriver eller läser eller chillar, eller pratar i telefon.

7. Vilken utställning såg du senast?

Svar: Älskling och jag såg nån skum grej på Konsthallen i höstas...

8. Var fikar du helst?

Svar: På Martins på Möllan, supermysigt tantcafé!

9. Vem/vilka hejar du på?

Svar: Alla de som slåss mot systemet, byråkratin och alla de stackars satar som försöker få hjälp av psykiatrin eller vården, men inte släpps in i värmen.

10. Vem borde skärpa sig?

Svar: Alla idiotjävlar som röstat på alliansen eller Sd. Get a fucking grip!!!

11. Vilken tv-serie följer du?

Svar: Just nu så boxnördar Ida och jag på "Svenska Hjärtan"... hehe...

12. Vilken är din startsida i webbläsaren?

Svar: Hemma är det Facebook, på jobbet är det skolans hemsida; Sydgym.se.

13. Vad köpte du senast i klädväg?

Svar: Två par jeans på Cubus, ett SMOG-bälte och en monster-t-tröja på New Yorker strax före terminstart.

14. Hur luktar du?

Svar: Sannolikt Ldb bodylotion med Shea-doft på kroppen, och så Wella mousse och Fructis i håret. Blå Softlan på kläderna! :)

15. Vilket ord eller uttryck använder du lite för ofta?

Svar: Enligt Ida säger jag "ätstörd" superofta... Och gärna i verbform; att folk ätstör varandra... :P

16. Vilken är din guilty pleasure?

Svar: Tanttidningar!!!

17. Vilken filmkaraktär är du mest lik?

Svar: Den sista tiden har Ida vid flera tillfällen sagt att jag "låter som Pippi"... :)
Annars tror jag att jag har en del gemensamt med Sally, den lätt histrioniska bibliotekarien.

18. Vad har du alltid i kylen?

Svar: Oj, det är flera saker, men mellanmjölk, gurka och apelsinjuice tex?

19. Vad skrev du i din senaste statusrad på Facebook?

Svar: "Arbetsnamnet på min nya bok: Glasenhörningen"!

20. Annars då?

Svar: Tja.... jag vill hem? :)

Angry Cat betrayed by her Lover lol

2011-01-12T18:49:00.000+01:00

Svenskläraren vs industriklassen

2011-01-11T20:31:00.003+01:00

Tröga tröga terminstart. Inte mindre än tre nya elevgrupper, bökiga, stökiga, trötta, högljudda tonårspojkar ÖVER-JÄVLA-ALLT!

Och så måste jag dessutom vara superhård och jaga min industriklass med piska, de små liven sätter sig fan i givakt när jag kommer in i klassrummet nu, och inte en iphone uppe, för då ryter svenskläraren och väser om IG-varningar.
Japp, jag har fått till rätt bra attityd nu: inte arg, inte göllegöllig, utan lagom lugn och kallt konstaterande.

Inledde terminen med handuppräckning.

Jag: jaha, hur många siktar på att bli godkända i svenska innan studenten?
De (tysta som möss): *räcker upp handen*
Jag: och hur hade ni tänkt åstadkomma det?
De: *tysta*
Jag: Bra. Då gör vi så här. Om jag ska kunna godkänna EN ENDA av er så kommer dte krävas JOBB. Och det betyder KONCENTRERAT ARBETE HELA LEKTIONERNA HELA TERMINEN UT.
De: *små och tysta*
Jag: OCH SER JAG EN-ENDA-IPHONE-ELLER-MOBIL UPPE UNDER LEKTIONERNA KOMMER JAG ATT RÄKNA DET SOM OGILTIG FRÅNVARO. Och OJOJOJ!!!!! SÅ MYCKET FRÅNVARO DET BLIR DÅ!

Sedan har det jobbats. JÄVLAR vad det har jobbats. Och de frågar snällt och ytterst ödmjukt om de får ha musik på medan de jobbar. Japp.

Jag har fått de här sorgebarnen i knät att räta upp efter deras tidigare klåpare till lärare. Och djävulen i mig om jag inte ska ro de små odjuren i land. Basta.

Nu ska svenskläraren och hennes soon-to-be-fru se på mera "Svenska hjärtan". Vi är inne på säsong 3 nu. :D

Vårlängtan

2011-01-08T14:34:00.003+01:00

Ida har köpt Winnerbäcks "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" och vi lyssnar nu på den; ingen av oss är speciellt imponerade... det är kanske som älskling sa: han börjar bli gammal. :)

Igår var det första dagen för oss lärare, på vt11. Ingen höjdare nä, hela arbetslaget är sega och sura och ingen vill vara där. Ann och jag gnölade ikapp och det känns oerhört trögt med en hel lång vårtermin framför sig nu. Enda trösten är sportlovet, påsklovet och diverse röda dagar typ... Tänk att lärarna känner likadant som eleverna. Undrar vad det betyder. Nej, det undrar jag inte alls förresten. Jag vet vad det betyder - som cati skrev häromdagen, fast i ett helt annat sammanhang:
Riv upp, bygg nytt!
Jag vill ha ett jobb jag längtar till. Eller som i alla fall inte ger mig fetångest genom sin blotta existens.

Idag sov vi superlänge, och det var megaskönt. Det regnar och smältvattnet flyter i strida strömmar längs gatorna tillsammans med de nya dropparna uppifrån. Snödrivorna blev snöslafs som nu blvivit veritabla insjöar. Och så fort de har smält så kommer det att komma ny smö. Stön.
Vi stannar inne och njuter av att ha torra fötter. Vi längtar efter våren. Vill ha försiktig, ljum aprilsol, ljusgröna parker och sjungande fåglar.
Januari är en av de gråaste träligaste månaderna på året, tillsammans med november. Jävla skitmånader som jag helst hade sluppit. Ge mig hellre en dubbel oktober och april istället. Any day. :)

Vill ha vårpromenader.
Vill ha tunnare och färre lager av kläder.
Vill ha torr mark som man inte halkar på eller drunknar i. Nununu.
För tillfället är jag som en ivrig hund i koppel - som drar framåt, framåt, framåt och inte har tid att stanna.
Som Vonnas salig riesenschnauzer, Fillan, som inte ens hade tid att vara stilla när hon kissade eller bajsade, utan som gjorde det gående. Hon bara skrevade lite och fortsatte nosa. :D Haha...

På måndag är det den 10. Då har en tredjedel av den här skitmånaden gått, och vi flyttar om typ tre veckor. Igår var Vonna och Gonkan här med ett lass nya fina IKEA-lådor till oss, som vi fick som för tidigt inflyttningspresent. Vi kommer att behöva typ dubbelt så många till. Vi gjorde en raid i källarförrådet och har nu slaängt massa skit, reducerat lagret till typ 5 lådor, en resväska, ett fläkttorn och en stege. :)

Så... flytt. Sportlov. Vår. Påsklov. Sommarlov. XXXXXX. Och den ljuvliga dag jag får ett nytt jobb... <3<3<3<3<3

På bilden idag: Vår. Känner ni också dofterna?

Svart, vitt och grått

2011-01-04T14:19:00.002+01:00

Deppar ihop totalt av blotta tanken på att återvända till skitjobbet som jag hatar. :/ Har idag kommit ur sängen i tid, varit ute och tröstshoppat lite på rean på Entré; två rutiga skjorthoodies och en rutig herrskjorta, riktigt grungeigt. Har även, som en protest mot världens jävlighet och tristess nu färgat håret svart igen. Kolande illande megasvart. Och det känns SKÖNT.

Visst, jag vet att jag inte ska gnälla egentligen. Bara att HA ett jobb i dessa alliansstyrda helvetesdagar är en ynnest. Men jag hatar det. Det är vidrigt. Och jag tycker inte ens det är roligt med eleverna längre.
Nu är mitt jobb uteslutande ett ställe jag går till för att få min lön. Och som jag sa till Socker igår, och till Ida idag - ett sånt liv vill jag inte ha.

På pluslistan nu:

* Ida. Alltid alltid älskade underbara Ida. Min fru.
* Kisepojkarna - utmärkt charmerande och irriterande.
* Flytten - Idas och min alldeles gemensamma lägenhet!
* Allt ordnar sig med nuvarande värden - jag har fått pengarna insatta och om några timmar ska jag ner på kontoret och fixa sista pappersarbetet med honom.
* Vännerna som inte försvinner. Just nu är det Socker, Moa och Linn som är de största solarna på den mulna himlen. Lusen är f.n uppslukad av sin nye gosse, så blir det ju. :) Men hon återvänder väl. :)
* Fått fixat nya glasögon, så att den jävla huvudvärken snart försvinner och jag kan läsa normalt igen. Närsynt, tänka sig...
* Min mamma och min moster. De alltid bästa.

Man måste göra såna listor ibland. För att påminna sig själv om att världen inte bara är en sorgeö och att bäst man lever skall man dö och bliva mull tillbaka.

Till all lycka blir jag alltid full av verksamhetslust när jag känner mig så här missnöjd och nere. Jag har idag fixat registreringen till den distanskurs jag ska läsa i vår; "Barn - och ungdomslitteratur". Jag har fixat klart med både Idas och min adressändring. Rensat ut två säckar skit ur garderoberna och slängt. Pratat med Vonna och Gonkan om att ev åka till ikea och köpa flyttlådor nästnästa helg. Bestämt prata med Linn idag. Köpt kattsand. Och ska även joxa lite mera med lektionsplaneringen.

Igår kom Staffan Westerbergs självbiografi till mig med posten. Den är ganska tunn, men oändligt vackert skriven, på hans sagopoetiska språk och med fina bilder och små diktstycken insprängda. Jag låg och läste nästan en tredjedel innan jag somnade inatt, och fylldes av så mycket känslor att jag fick svårt att somna.
En fin man med en underbart stor fantasivärld, och ett tungsinne som lägger sig som en våt tung filt över honom.
Jag beundrar honom och hans verk gränslöst.

Vintervitt

2011-01-03T11:58:00.001+01:00