Tacksamhet

Ibland slås jag av hur oändligt tacksam jag är för att jag slapp ur den sista fällan med kroppen och själen i behåll. Att jag lyckades mobilisera mitt sunda förnuft och mina arméer av erfarenheter samtidigt, och slita mig loss ur en gröt som jag med stor säkerhet skulle låtit mig ätas upp av för några år sedan. Det behövs så lite, och varje dag påminner jag mig själv om hur stark jag är.
Såret är läkt, man kan tom peta i det och det gör inte ont. Det enda som känns är en rysande lättnad av att ha undkommit i sista stund. Ärrvävnaden täcker inte bara, den välsignar.

Det är så många gamla sår som läkt ihop de sista åren, att jag häpnar när jag känner på dem. Jag vet att det finns dem, som jag har att tacka för mycket, men jag vet också att den största förtjänsten är min egen. För att jag hade modet att dra fram trollen i ljuset, se dem spricka och sopa undan skärvorna.
Jag önskar alla mina vänner tordes göra detsamma.

På lördag kommer det en Ida till Malmö, och solen kommer att lysa har de sagt, och det blir safari i en stad som blivit sommargrön och fylld av dofter och färger.
Och jag känner ända in i skelettet att det är slut nu, slut med elände och sjukdom och paranoja och skuld och överföring av slagg och slutslutslut med att försöka bygga en tillvaro i luftslott.

Jag vände det ryggen i vintras. Och jag kommer aldrig, aldrig att återvända.